Igår födde min älskade lillasyster en till liten son genom ett planerat kejsarsnitt <3

Jag var på så bra humör hela dagen, inte bara för att han äntligen är ute hos oss utan också för att jag kan vara sådär genomglad som jag önskar jag kunde ha varit när min första systerson kom till världen. Han tog mig med storm han med, men resan med hela graviditeten och att se min syster köpa bäbiskläder och komma vidare med sitt liv var oerhört påfrestande och jobbigt psykiskt. Det är inget jag kunde påverka, det vet jag, och allt jag gått igenom har gjort mig till en starkare person. Men ändå önskar jag såklart att jag hade fått glädjas och stödja henne sådär som jag innerst inne önskade så himla mycket.

När jag kom hem, trött och sliten efter jobbet hade pappa jobbat hela dagen och lagt om golvet i hallen in till barnrummet och vårt sovrum. Det gjorde mig också sprudlande glad. Äntligen förvandlas vårt hus till ett hem värdig en liten bäbis istället för ett stillastående projekt. De rum som vi varit för ledsna för att ta tag i får ny färg och en helt ny mening. E som alltid kommer hem sent på Onsdagar gick på en gång fram och tillbaka på det nya golvet och log brett. Innan vi la oss knäppte vi magbild för vecka 16. Båda slås alltid av tanken på det underbara, att vi verkligen får stå i vårt barnrum och känna endast lycka. Flera gånger varje dag påminner vi varandra om det fantastiska som äntligen hänt.

Innan jag somnade kände jag hur det tryckte på kring livmoderstrakten. När jag satte handen där kände jag livmodern resa sig upp mot magen och bli mycket tydligare. Undrar om det var bäbisen som vände sig där inne <3 

Hela natten mådde jag illa och det är jobbigt att sova på sidorna eftersom det klias på magen och armarna av det.

Men vad gör det?  Älskade bäbis, du är värd varje vaken minut och varje jobbigt symptom.