Jag hörde av mig till TF för att höra om sammandragningarna kan ha med myomet att göra och om man måste kolla upp det. T svarade att det är ofarligt och vanligt men att jag skulle boka en tid hos vår barnmorska så att hon kan kolla på magen och lyssna på bäbisen. Jättebra och lugnande. Problemet är bara att jag inte får boka en tid hos min BM. Innan vecka 23 anses man tydligen vara för tidigt gravid för sådana besök! Jag får inte ens komma dit och lyssna på bäbisens hjärtljud (vilket vi fortfarande aldrig har fått gjort). Min syster fick lyssa på sin förstfödda redan på inskrivningen om jag är orolig så måste jag vända mig till kvinnokliniken. Barnmorskan har inte ens kännt på magen någon gång fastän jag till och med hade någon fråga ang en väldigt öm punkt när vi var där på inskrivningssamtalet.

Efter några minuters samtal med min BM sa hon att hon skulle höra med en förlossningsläkare. Vet inte riktigt om vad men hon skulle ringa upp imorgon. Igenligen är jag inte så orolig, jag vill mest ha det kontrollerat eftersom jag ofta är öm kring livmodern också... men fasiken vad dåligt att man inte kan få en tid hos sin barnmorska om man känner att man behöver det. Varför skriver man då in sig kring vecka 12-13?

Nu vet jag vad det är som händer med min kropp några ggr om dagen. Jag har sammandragningar. Det kommer oftast när jag tar det lugnt, inte när jag stressar eller rör på mig som man läser att andra kan få. Hela livmodern blir stenhård och det känns som om den trycks uppåt utåt mot magen. Det gör inte särskilt ont men man hajjar verkligen till på att det händer något. Oftast försöker jag få bort byxorna från magen så fort som möjligt för att det känns obehagligt. Det känns lite som när man är alldeles sprickfärdig för att man verkligen måste kissa. Ungefär så...

TF upptäckte ju ett möjligt myom i livmodern. Ofarligt för barnet men det kan ge sammandragningar tidigare i graviditeten. Antar att det är det som händer nu. Undrar om det är farligt ändå...  Läste någonstans att det kan påverka blodflödet till moderkakan och att man ibland måste äta mediciner mot detta.

Någon annan som upplevt sammandragningar tidigt i graviditeten?

Veckorna går undan men på samma gång går det så himla långsamt. Självklart räknade jag fel på dagarna och det är idag 20 dagar kvar till RUL...  Vi kommer då att vara bara två dagar ifrån att gå in i vecka 20 (19+0).

Känner inget i magen när jag står, går eller ligger ner. Den blir irriterande platt på natten och det är svårt att känna livmodernkanten. Ibland tycker jag mig känna den halvvägs till naveln och ibland känns det som om den ligger lite längre ner. Inga fler starka rörelser men det förväntar jag mig inte heller. Livmodern ligger lite bakåtlutad och det är antagligen därför det är så svårt att känna den när jag ligger ner eller står upp. Sitter jag så trycks den frammåt och då går den att känna, men samtidigt blir det ju missvisande angående hur långt upp den sträcker sig.

På jobbet när jag sitter framför datorn så trycks magen ihop. Då kan jag känna smått pickande eller som om magen är väldigt orolig långt ner. Men det kan ju lika väl vara pulsen som jag känner.

Fastän jag för det mesta lyckas hålla mig rätt lugn (jo faktiskt) så kan jag inte låta bli att oroa mig för en massa saker. Saker som "växer livmodern verkligen som den ska?" och "Ska inte magen sätta fart snart?"

Oftast är det värst på natten då jag vaknar och lägger handen på magen. Den är nästan platt vid den tiden och det går inte att känna någon livmoderkant...  Dum som man är börjar jag tvivla på att jag verkligen är gravid. Vet ju att jag är det men man är ju inte direkt smart när man halvsover. Inatt låg jag vaken och vred mig i flera timmar eftersom jag mådde illa av en äckelkänsla av att pyret inte skulle växa som normalt.

I svaga stunder har jag faktiskt funderat på att ringa tant L... bara för att få en tid för UL. Men herregud, jag måste ju börja slappna av snart eller hur? Efter RUL blir det ju inga fler ultraljud. Jag ska ju klara av den tiden också. Mantrat "Jag ÄR gravid och allt är bra" och att intala mig själv att jag verkligen tror på pyret i magen har blivit en viktig del av vardagen.

Önskar jag kunde vara mer som E och bara njuta.