Åh det börjar närma sig. Funderar på hur jag ska kunna sova, äta och tänka i helgen över huvud taget. E är så less på att höra mig säga att jag är nervös att han nog bara svarar "ja men var inte det" per ren automatik. Det känns lite bättre att jag sett pyret på ultraljud för 1.5 vecka sedan, men bara lite. Då hade h*n växt rejält, rörde på armar och ben och det lilla hjärtat slog. Ibland kan jag förnimma vårt mirakel i magen genom små "knuffar" och ibland tror jag mig även känna att h*n vänder sig där inne. Det sprider sig en konstig känsla innuti magen. Svårt att förklara men det känns ungefär som när hjärtat plötsligt slår lite ojämnt och man drar lite efter andan för att det känns konstigt. Så känns det ibland. Något i magen roterar och man håller andan i någon sekund. Hoppas och önskar iallafall att det är vårt lilla pyre jag känner. Men det kan man ju inte heller vara säker på. Önskar att jag kunde snabbspola tiden tills vecka 27 då jag kommer att kunna känna "riktiga" sparkar och tydliga rörelser varje dag.

Eftersom E fyller på på Måndag planerar jag att ha kalas för honom veckan efter. Förr har jag alltid särat på min familj och E´s familj eftersom jag inte orkade bjuda min syster när hon var gravid eller när hon hade en nyfödd bäbis. Denna gång ska jag låta dom träffas och det känns så himla bra. Det är ett tecken på att jag och E mår så mycket bättre nu. Jag ser det på E som varje morgon vaknar på bra humör och jag ser det på mig själv som helt plötsligt ler riktiga leenden. Mitt skratt har till och med förändrats. Jag har inte skrattat riktigt på nästan 3 år.

TF, Falun och pyret har verkligen gett oss livet tillbaka <3!