Jag och syster innan behandlingen.

Jag och syster innan hon födde sitt andra barn. Vecka 35 vs vecka 15.

Det känns som om tröttheten är på väg tillbaka. Perfekt timing nu när E har fyllt år och det kommer en massa folk både på middag och sen på kalas. E´s syster är dessutom glutenallergiker så det blir mycket specialbak och mycket städning på schemat för helgen. Blir så matt bara jag tänker på det.

Barnmorskan ringde upp och pratade en stund med mig om det här trycket jag känner ner mot underlivet när jag slappnar av. Hon förklarade det med att eftersom bäbisen befinner sig under naveln så här tidigt i graviditeten så skapas det ett väldigt tryck. Det går över när jag gått några veckor till. Det är ju sååå tidigt än. Det får jag alltid höra när jag pratar med henne. Irriterande. Hon trodde iallafall inte att det skulle vara några som helst problem och tyckte att jag skulle sluta känna efter så mycket. Lätt för henne att säga.

För första gången på länge kände jag att jag behövde gråta en skvätt efter vårt samtal. Jag vet inte varför igentligen. Kanske för att BM pratat om att hon förstår att jag är orolig eftersom vi hade svårt att bli med barn. Tror det var känslan av att ständigt misslyckas, att vänta på att det ska gå åt helvete som kom tillbaka.

Varför kan jag inte bara känna lugn och ro utan måste hela tiden hitta nya saker att oroa mig för? Under lunchen gick jag och la mig i vilorummet, grät en skväll och somnade sedan en timme. Jag tog med mig kameran och tittade på ultraljudsfilmen en gång för att påminna hjärnan om att jag verkligen är gravid.

Efter en stunds vila känns det bättre men huvudvärk och trötthet blev jag inte av med. Pyret är snäll och sparkar och rör på sig då och då så att jag kan få le ett tag. Efter vilan är den mesta av tryck-känslan borta för stunden och det ilar mest bara i ljumskarna. Skönt att känna att livmodern växer på där inne.