Fia tipsade om Doodle.com som är en sajt med ett bra verktyg för att samla människor inför ett event. Ni som är intresserade av att närvara på en eventuell bloggträff kan klicka på länken nedan och sedan klicka i vilka datum ni har möjlighet att delta så försöker vi hitta ett bra datum som passar alla. Hoppas att så många som möjligt vill/vågar/orkar vara med. Träffarna är alltid mysiga och väldigt trevliga. Alla är välkommna, de som fortfarande kämpar, gravida och föräldrar. Oavsett vart vi står i livet finns det jättemycket stöd och värme att få. Inga känner ju varandra som vi i bloggkretsen.

Klicka HÄR för att se datum och anmäla intresse.

Sedan i mitten av förra veckan har vi fått uppleva många saker för första gången. Torsdagen bjöd på bäbis-shopping-hets utan dess like när det var dags att köpa ett babyskydd på Barnens hus som hade rea. Köerna ringlade sig långa ut på andra sidan vägen och anställda och inhyrda fotbollslag sprang omkring för att dela ut vatten och godis till höger och vänster. Det var första gången jag kunde stå uppe i 1 timmes konstant bäbissnack, omringad av bäbissaker och inte känna mig som en outsider. Torsdagskvällen blev också den första gången vi, rätt så frenetiskt som små barn på julafton, fick slita upp en förpackning till en inköpt bäbispryl. Vi behandlade den nästan som något heligt och turades om att bära omkring på den och vagga den på golvet. E var väldigt nöjd med att den är så lätt... tills vi provade att lägga i några hantlar på fyra kilo. Då blev den snabbt tung och otymplig, som de allra flesta babyskydd. Ändå är vi väldigt nöjd med vår BRIO primo som står och väntar på Pyret. Vi vaggar och bär fortfarande runt den då och då.

På Fredagen kunde jag för första gången se sparkar på utsidan magen. Jag blev helt hypnotiserad och spenderade majoriteten av arbetsdagen och kvällen hemma med att bara stirra och stirra på området kring naveln. Pyret var snäll och sparkade och buffade med jämna mellanrum. Jag berömde honom/henne så fort h*n rört på sig. Jag började också sjunga för Pyret den här dagen. Sång och ljud får bäbisen lugn men så fort vi slutar börjar h*n att knuffa på magen igen.

Eftersom E kom hem sent på Fredagskvällen hann jag bara med att berätta att jag äntligen sett sparkar på utsidan. Han hann aldrig försöka se med egna ögon. Så fort vi vaknade på Lördagsmorgonen drog vi därför bort täcket från magen och började stirra. Efter bara några sekunder kom den första sparken! E blev alldeles till sig av lycka. Pyret visade sig från sin bästa sida och hoppade snällt till ytterligare några gånger.

Tidigt tidigt på Söndagsmorgonen ringde telefonen och jag svarade yrvaket. Det var min lillasyster som sa att hennes äldsta son (snart 1.5 år) hade tjatat om att ringa till mig hela morgonen (läs natten för mig och E). Det rasslade till och lille V fick luren. Han mummlade något obegripligt och sen sa han "macka!"... "varm". Min syster berättade att han mumsade på en varm macka men att det inte var det han ville säga. Efter några sekunder sa lille V "Äls-kar mos-ter". Det var den första gången han sagt både älskar och moster. Förut har han bara sagt Mooos till mig. Det var såklart helt underbart att höra. Lille V pratade på några minuter till om sin macka men sen fick vi lägga på för då försökte han tydligen smeta smält ost i håret på sig själv :D. Efter morgonens samtal fick både jag och E abstinens efter mina två systkonbarn så vi åkte dit på besök. Jag fick hålla nyfödda lilla O i famnen och då både skrattade och log han för första gången. Han tittade rakt in i mina ögon och skrattade så fint! Både jag och min syster blev hypnotiserade av den lilla charmören.

Innan vi åkte berättade jag för min syster att man nu kan se sparkar utanpå magen. Hon fick lägga handen på magen och någon sekund efter det sparkade Pyret precis under hennes hand! Hon fick känna vår bäbis för första gången. När hon tog bort handen sparkade h*n på och då fick hon även se hur magen rörde på sig. Också för allra första gången. Hon blev såklart jätteglad och böjde sig ner för att prata till Pyret. Jag och min syster har nästan identiska röster så vår bäbis kommer säkerligen att känna sig trygg även hos henne.

Förra veckan förde med sig många "första gånger" och tänk så många fler vi har att se fram emot. Varje morgon tänker jag på hur otroligt tacksam jag är för att vi får uppleva det här. Kanske ser jag varje liten sak som något otroligt stort eftersom jag länge trodde att jag aldrig skulle få uppleva det. För att jag vet att det inte är någon självklarhet. Hoppas jag kan lära Pyret att ta tillvara på allt som är fint och gott. Jag vet att jag förändrats som människa pga vår kamp och min syn på föräldraskap har verkligen ändrats. Allt till det bättre vill jag tro.

Vecka 22 (21+5)