Nu är vi på hemmaplan igen efter en myshelg i stugan utanför Åre. Som vanligt handlade dagarna om att äta gott, vila, mysa och andas. Med stugan vet man vad som väntar och det är som om tiden står stilla där uppe. Både jag och E hade längtat efter en välförtjänt paus.

Vi tog vår tid och myste i bilen på vägen upp. Skrattade, pratade och sjöng tillsammans hela vägen. Det är märkligt att livet kan kännas så mycket enklare nu. Det är som om luften blivit lättare att andas på något sätt.

Vi pratade mycket om den senaste gången vi var till stugan. Det var på semestern i sommras då det stod klart att det skulle bli IVF för vår del. För E hade det kommit som en chock och han mådde verkligen skitdåligt att bara tanken på vad som väntade. Jag mådde dåligt för att min kropp hela tiden gjorde oss besviken. Vi bråkade om varenda liten sak kommer jag ihåg. Ingen utav oss var stark nog att plocka upp den andra från marken så vi befann oss på botten tillsammans. 

Nu när vi kommit en bra bit in i den efterlängtade graviditeten pratar vi ganska ofta om tiden som varit. När man kan se tillbaka och minnas alla tankar och känslor förstår man på ett annat sätt vilken otrolig livskris vi befunnit oss i. Så fort någon tar upp vår ofrivilliga barnlöshet kommer trycket över bröstet tillbaka och ögonen tåras på en gång. Det ligger fortfarande så tätt under ytan. E berättade att han känner precis samma sak. Han hade nästan börjat gråta när han pratat om vår barnlängtan med en kollega på jobbet.

Det är nog inte konstigt att vi fortfarande är bräckliga och därför var nog denna resan extra viktig. Vi har bara skrattat, pratat, myst i varandras armar och pussat på magen hela helgen. Såhär var ju faktiskt livet innan vi försökte skaffa barn och det är ju såhär man ska må tillsammans. Jag är så lycklig över att de finns i mitt liv. E och älskade Pyret i magen som sprattlat så snällt hela helgen.

Vecka 25 (24+5)