Idag är det 99 dagar kvar till Pyret är beräknad, vilket (såklart) betyder att vi är nere på tvåsiffrigt nu! Trots att vi kommit en bra bit in i graviditeten, ja vi är ju närmare förlossning än befruktning, känns det mer och mer overkligt att vi verkligen ska få barn tillsammans. Jag och E. Hur gick det till? Hur kunde vi gå från att ständigt misslyckas och bara se svart till att magen växer och barnrummet fylls med bäbissaker? Hur lyckades vi stå ut, tillsammans?

Det finns så många exempel i vardagen då jag måste påminna mig själv om det underbara som verkligen har hänt, då tacksamheten nästan blir alldeles för stor.

Måndagar

Jag kommer hem till E som varit ledig hela dagen. Han har grejjat med Pyrets rum eller planerat ett inköp av en bäbispryl vi fortfarande inte har. Tillsammans lagar vi mat. Allt är bra. Huset är städat (oftast iallafall) och båda är glada. Ingen gråter en skvätt innan vi somnar. Han håller inte om mig utan både mig och vårt barn i magen. Inte för att jag behöver tröstas utan för att vi är lyckliga och vill vara nära varandra.

Tisdagar

E jobbar sent och jag är själv. Det gör inget. Jag fyller upp min tid med att bada eftersom benen är svullna.

Jag orkar laga mat tills E kommer hem och jag behöver inte möta honom rödgråten i hallen och berätta att vi misslyckats igen.

Onsdagar

Jag går på gravidyoga och sitter i en mörk lokal med många andra blivande mammor. Vi andas och håller händerna över våra barn. "Ett andetag till dig själv och ett till barnet". Då och då känner jag att Pyret kickar men jag känner mig ändå inte som en av gänget. "Denna övning är jättebra inför förlossningen"... va? ska jag verkligen få föda barn?!

Vi byter vecka! Plötsligt är jag gravid i en helt ny vecka. Gravid, jag! Vi tar ett kort på magen. Den har blivit större!

Torsdag

På Torsdagar går jag på medicinsk yoga på jobbet innan lunchen. Oftast är jag allt för trött att jag somnar på mattan istället för att delta. Benen sväller upp av promenaden till lokalen. Tycker det var alldeles nyss som jag låg där och oroade mig över hur behandlingen skulle gå. Försökte få paniken att lägga sig. Nu är jag bara lycklig, och trött.

Fredag

Arbetsveckans sista dag brukade innebära extra hårt pass i dojon. Oftast för att slå ur mig all ilska och uppgivenhet som stod mig upp i halsen men också för att träna av de extra kilon som behandlingarna kommit med. Nu åker jag raka vägen hem till E. Vi somnar i soffan alldeles nöjda av att bara få vara nära varandra. Jag blir tjockare och tjockare och tycker att det är helt ok :)!

Lördag och Söndag

Vi ligger kvar i sängen på morgonen och känner på magen. E får känna pyret sparka och buffa. Det är verkligen någon där inne! På nattduksbordet ligger en massa böcker om graviditeten och bredvid mig i sängen ligger ALF. Han finns alltid där bäbisen är och bäbisen finns verkligen!

Vi åker en sväng till staden för att handla något till hemmet. Vi boar istället för att bara slita på varandra och på huset. Nu finns det snart färg på alla väggar, glada färger för det är så vi känner oss.

Vecka 26 (25+6)