Jag inser ofta, flera gånger om dagen att vi plötsligt befinner oss på andra sidan. Från att ha identifierat mig som ofrivilligt barnlös, någon som kämpar, en som stöttar och blir stöttad är jag nu en sån som lyckats. Mentalt finns jag fortfarande kvar i samma tankebanor och jag lider verkligen med de fina bloggvänner jag har som fortfarande kämpar. Många av dom läser nog inte ens här längre. I tankarna kommer jag alltid att vara ofrivilligt barnlös men fysiskt är jag på andra sidan. Magen växer, pyret sprattlar och jag känner mig nästan skyldig. Skyldig till att ha lyckats mycket fortfare än många andra. Mina och E´s tre år känns futtiga i jämförelse med andras.

Idag låg jag med magen i vädret i soffan hemma hos mamma. Tillsammans tittade vi när Pyret pökade omkring där inne. Då berättar hon om en nära släkting till oss som precis gjort sitt första IVF efter många år av kämpande. De fick ut fyra ägg varav ett blev befruktat. Innan de hann åka till kliniken för återinsättning fick de samtalet som alla fasar för. Det hade slutat dela sig. Fruktansvärt.

Det var också fruktansvärt att inse att ni är det jag och E som de inte kommer att vilja träffa i sommar. Min mage kommer att göra dom lika nedslagna och ledsna som andras magar brukade göra oss och fastän vi varit i samma sits kan vi inte längre stötta.

Jag är såklart överlycklig över vårt mirakel i magen men samtidigt lider jag med de som ännu inte är där vi är nu. Önskar det fanns mer att göra, att jag fortfarande kunde stötta på samma sätt som förut. Nu tittar människor på min mage på samma sätt som jag tittade på andra. Nu ser jag vilka som får ont i hjärtat och då gör det ont i mitt också.

Vecka 27 (26+4)