Det behövs nog inga ord till detta inlägg förutom att vi är så tacksamma för att äntligen ha fått uppleva detta. En magiskt kväll!

Igår gick vi in i vecka 29 och dagen till ära infann vi oss på sjukhuset för en informationsträff på förlossningen. Förr i tiden fick man se lokalerna och till och med prova lustgasen (!).. men det får man inte nu tyvärr. Nu satt vi i en Aula på hårda trästolar i ungefär 1.5 timme. Det som sades var sådant man visste sedan innan men det blev så mycket mer verkligt att vi faktiskt ska föda fram ett barn inom kort. Medans jag satt och tog in varje minut och njöt av hela situationen satt E och kallsvettades. Jag såg på honom att han blev lite skärrad.

Barnmorskorna var som höll i presentationen var jättetrevliga och lugna men förskönade inte direkt det som kan/kommer att hända under förlossningen. De förklarade att vi säkert kommer att säga "jag tror jag ska dö" eller "det är något fel på mig, det kommer aldrig att gå". Man gick också in på smärtlindring och vad sambon kan göra för att underlätta. E som både har läkar- och sjukhusskräck tyckte att det kändes som om han inte kommer att kunna vara ett bra stöd för mig, men det vet jag att han kommer att vara. Innan äggplocket trodde jag att han skulle svimma eller inte klara av att vara i salen samtidigt som ingreppet men han var verkligen en klippa. Iallafall på utsidan :)

Det enda lilla som lugnade honom lite under presentationen var när de visade en bild på en nyfödd bäbis. Den hade påminnt honom om att vi kommer att få hålla vårt lilla pyre i slutändan. Att allt kommer att vara värt det. E´s tankar angående förlossningen är alltså redan i full rulle. För min del känns det längre bort, eller så undviker jag att tänka på det. Det får bli som det blir eftersom jag inte kan veta i förhand hur det kommer att vara. Jag vet iallafall att ultraljudsbilden på pyret, den som jag pussar på varje morgon och kväll, kommer att vara en otrolig motivation.

Och så tänker jag: tänk vilken upplevelse! Den skulle jag inte vilja välja bort innan jag vet hur det är. Det är ju detta vi kämpat efter så länge. Efteråt kommer jag säkerligen att känna mig som en stålkvinna.

Tidigt imorse fick jag ett sms på mobilen som talade om att spjälsängen nu finns att hämta ut. Självklart har det prio ett så lunchen får gå åt till att åka in till stan. E kommer att få sätta sig och skruva ihop den på en gång han kommit innanför dörren hemma :)

Vecka 29 (28+1)