Att man kan drömma hemska/livliga/vilda drömmar som gravid har jag fått erfara många ggr. Hitills har det inte handlat så mycket om bäbisen utan mer om att jag helt plötsligt glömmer hur man andas eller att jag är huvudperson i en vild actionrulle. Men, inatt drömde jag för första gången om en förlossning. En riktig mardrömsförlossning.

Det hela utspelade sig på en finlandsfärja. Tydligen hade både min och E´s familj bestämt sig för att åka iväg samtidigt. Jag hade en tid hos barnmorskan som höll till i en av hytterna och E var ute och roade sig någonstans. BM var en blond väldigt ung tjej som mest bara log hela tiden. Vi har ett vanligt samtal och tittar och klämmer på magen för att konstatera att allt är bra, men så på väg ut från hytten och in i väntrummet får jag kramp i magen. Den känns stenhård och väger plötsligt flera flera kilo. Jag stapplar fram och kan knappt ta mig till entrédörren. Då jag tittar upp sitter hela släkten på stolar omkring mig. Jag känner samtidigt hur det liksom buktar mellan benen.

Då går vattnet + att jag bajsar på mig inför alla! Mamma och hennes arbetskollega Violeta hejjar på från stolarna och alla ler. Jag är mest skräckslagen och skriker på den unga barnmorskan som ringer efter E. När han kommer är han aspackad och har spytt ner sig. Han är så full att det inte går att få kontakt med honom. Barnmorskan drar in oss på ett förlossningsrum. E får tvätta av sig och sätta sig på en stol. Han är helt borta och jag känner mig helt själv. Plötsligt står jag i en sjukhusrock. Barnmorskan ler hela tiden och säger att det är dags att föda barn nu. Jag bli ännu mer rädd och skriker att vi bara är i vecka 28+2 ännu, bäbisen kommer att vara så liten och jag har inte fött röntga bäckenet än. Tänk om jag dör? Tänk om det inte går?

Jooooorå det kommer att gå så bra så får jag till svar. Bäbisen är så stor nu så...

Då kommer den första värken. Det strålar och stramar högt högt upp i magen under brösten och jag tittar på barnmorskan och utbrister "så det är såhär det känns?" Jag tror att jag blir lite lättad.

Så vaknar jag. Vilken otroligt stark dröm! Jag kommer fortfarande ihåg nästan varje detalj och varje känsla. Trots att det fanns tid att somna om så gick det inte och till och med nu nio timmar senare finns den fortfarande kvar i bakhuvudet. Jag hoppas (och tror) att när det kommer att vara dags att föda i verkligheten så kommer jag att behålla lugnet. Har alltid sett mig som en ganska samlad person. Kanske bra att leva ut hemskheter i mardrömmarna så slipper man dom senare.

Ställer iallafall in mig på en toppenförlossning!

Vecka 29 (28+2)