Jag har länge längtat och stuktat efter att få vara en sån där gravid kvinna som liksom vaggar frammåt när de går. Som har ont lite här och var och som frustar som en häst när det är varmt. Därför var det bara mysigt när benen svällde på kvällen, när jag inte kunde äta vissa saker och när magen jäste över byxorna och låren gneds mot varandra sådär så att det blir hål i byxorna jättefort. Jag ler och tackar när någon kallar mig knubbis och det rör mig inte ryggen att jag snart gått upp 12 kilo.

Men, det är jättejobbigt att ha ont i revbenen. Aj vad ont det gör. Bara på höger sida, Pyrets favvoplats. H*n har hittat två punkter både på fram och baksidan där det uppenbarligen är jättemysigt att sticka in en fot eller trycka stjärt eller huvud mot. Detta gör att det nästan är omöjlig att sitta ner längre stunder. JÄTTEBRA när man arbetar på kontor. Självklart har alla utom jag ett skrivbord man kan sänka och höja som man vill.

Igår kom det nästan några tårar. Men bara nästan. Det är ju lite mysigt också eftersom det onda oftast innebär att bäbis är väldigt aktiv i magen.

På sista tiden har jag märkt att h*n lagt sig annorlunda. Förr trycktes oftast ett huvud eller en stjärt upp ovanför naveln. Nu måste det vara en liten fot eller en hand. Vi får också oftare känna bäbisen röra på sig där inne. Förut var det nästan enbart sparkar som kändes.

Ibland känns det som om h*n tar spjärn mot ryggraden och liksom trycker sig utåt. Som om magen själv strävar frammåt. Jättemysko känsla, men igen såklart underbart!

Nu är vi inne i vecka 30 och magen har blivit riktigt rund. Till min stora förtjusning (och E´s mindre stora förtjusning) börjar naveln att försvinna. Idag såg jag att den nästan börjar puta utåt. En putisnavel! Som jag längtat!

Mage vecka 30, komplett med de första bristningarna.

Vecka 30 (29+3)