Det här är en efterlängtad vecka. Idag är det återigen dags att få lyssna på de finaste ljudet i världen, Pyrets lilla hjärta som slår <3. På Onsdag är det sedan dags för TUL och även ett samtal för att försöka få till en bäckenröntgen, vilket jag vet kan vara svårt att få igenom men det får gå som det går. Veckan bjuder också på mycket ledighet tillsammans med E och avslutas med ett dop på Lördagen. (Tänkte försöka pressa ner mig i en klänning och till och med slänga på lite smink för en gångs skulle så det kanske kommer en bild på det bara för att chocka lite)  Dessutom är jag nästan frisk *yey!*

Jag tycker verkligen om att få åka iväg till BM. Det gör liksom hela dagen underbar även om majoriteten av timmarna på dygnet går åt till att jobba, gå upp tidigt och annat mindre kul. Vår barnmorska kanske inte precis är så varm och samlad som jag skulle vilja att hon var men det spelar ingen roll för allt hänger inte på henne. Besöket innebär ju att magen och Pyret har växt, att dagarna och veckorna tickar på och att jag är gravid. Fastän det har gått så lång tid är det fortfarande svårt att förstå att vi väntar barn. Den där långa väntetiden då man bara vill att det ska vara över, den har jag svårt att tro att den kommer. Nu rusar veckorna bara iväg nästan alldeles för fort.

Det är så svårt att förstå det underbara som kommer om knappt två (!) månader. Att det är så kort tid kvar. Att snart är vi tre när det känns som om vi alltid varit två. Ibland kommer till och med panikkänslor över både mig och E när vi har lagt oss för natten. När vi tänker på att det inte riktigt gått in i huvudet på oss vad det är som händer. Tänk om vi inte hinner bli färdiga med allt? Tänk om vi inte hinner förstå att vi ska bli föräldrar och vad händer om vi inte är mentalt förbereda nog för den lilla som kommer? Blir jag en bra mamma?!

Innan jag träffade E hade jag såklart ett liv. Jag gjorde en massa saker på egen hand och sov ensam och nöjd varje natt. Men jag har inget direkt minne nu av hur det var att vara just ensam. Nu existerar bara vårt liv tillsammans och det vi har byggt upp. Ibland kan det kännas konstigt att tänka på att han inte har funnits hos mig hela livet. Jag vet bara hur det är att vara två och att känna sig halv när den andra inte är nära. Just nu i livet vet jag bara hur det är att fatta beslut tillsammans och hur det är att leva med våra rutiner.

Precis det här sista pratade vi om igår innan vi somnade. Att det aldrig mer kommer att vara bara vi två igen och att vi antagligen väldigt snart har glömt just hur det är att leva tillsammans på det sätt vi gör nu. Båda log och myste såklart av tanken för trots att vi är rädda inför den stora uppgiften så är vi sååå redo att gå vidare. Jag antar att det här med att vara en bra förälder ändå kommer att smyga sig på och att det som är viktigast är kärleken och att vara redo i hjärtat. Det har vi varit i många många år.

Vecka 32 (31+5)