Det här är en efterlängtad vecka. Idag är det återigen dags att få lyssna på de finaste ljudet i världen, Pyrets lilla hjärta som slår <3. På Onsdag är det sedan dags för TUL och även ett samtal för att försöka få till en bäckenröntgen, vilket jag vet kan vara svårt att få igenom men det får gå som det går. Veckan bjuder också på mycket ledighet tillsammans med E och avslutas med ett dop på Lördagen. (Tänkte försöka pressa ner mig i en klänning och till och med slänga på lite smink för en gångs skulle så det kanske kommer en bild på det bara för att chocka lite)  Dessutom är jag nästan frisk *yey!*

Jag tycker verkligen om att få åka iväg till BM. Det gör liksom hela dagen underbar även om majoriteten av timmarna på dygnet går åt till att jobba, gå upp tidigt och annat mindre kul. Vår barnmorska kanske inte precis är så varm och samlad som jag skulle vilja att hon var men det spelar ingen roll för allt hänger inte på henne. Besöket innebär ju att magen och Pyret har växt, att dagarna och veckorna tickar på och att jag är gravid. Fastän det har gått så lång tid är det fortfarande svårt att förstå att vi väntar barn. Den där långa väntetiden då man bara vill att det ska vara över, den har jag svårt att tro att den kommer. Nu rusar veckorna bara iväg nästan alldeles för fort.

Det är så svårt att förstå det underbara som kommer om knappt två (!) månader. Att det är så kort tid kvar. Att snart är vi tre när det känns som om vi alltid varit två. Ibland kommer till och med panikkänslor över både mig och E när vi har lagt oss för natten. När vi tänker på att det inte riktigt gått in i huvudet på oss vad det är som händer. Tänk om vi inte hinner bli färdiga med allt? Tänk om vi inte hinner förstå att vi ska bli föräldrar och vad händer om vi inte är mentalt förbereda nog för den lilla som kommer? Blir jag en bra mamma?!

Innan jag träffade E hade jag såklart ett liv. Jag gjorde en massa saker på egen hand och sov ensam och nöjd varje natt. Men jag har inget direkt minne nu av hur det var att vara just ensam. Nu existerar bara vårt liv tillsammans och det vi har byggt upp. Ibland kan det kännas konstigt att tänka på att han inte har funnits hos mig hela livet. Jag vet bara hur det är att vara två och att känna sig halv när den andra inte är nära. Just nu i livet vet jag bara hur det är att fatta beslut tillsammans och hur det är att leva med våra rutiner.

Precis det här sista pratade vi om igår innan vi somnade. Att det aldrig mer kommer att vara bara vi två igen och att vi antagligen väldigt snart har glömt just hur det är att leva tillsammans på det sätt vi gör nu. Båda log och myste såklart av tanken för trots att vi är rädda inför den stora uppgiften så är vi sååå redo att gå vidare. Jag antar att det här med att vara en bra förälder ändå kommer att smyga sig på och att det som är viktigast är kärleken och att vara redo i hjärtat. Det har vi varit i många många år.

Vecka 32 (31+5)

 

Jenny

15 maj 2012 12:24

Jag blir alldeles tårögd av det du skriver. Dels för att det måste vara otroligt att få uppleva det där efter flera års barnförsök och dels för att jag själv är så ofantligt rädd att aldrig få uppleva det själv. Det här med ivf har tagit så himla hårt på mig, ännu ett misslyckande och rädslan har lagt sig som ett hårt bälte i magen. Jag vet ju att det egentligen är ren tortyr att läsa bloggar som din eftersom det gör längtan ännu större men jag önskar er allt gott och är så glad över att jag har haft din blogg som stöd under mitt ivf försök. Livet är hårt ibland. Så är det bara. Sköt om dig magen! Kram Jenny

EVL

15 maj 2012 14:00

Jag vad också superrädd och stundtals tyckte jag att bloggar som mina hjälpte till att hålla hoppet uppe, andra dagar klarade jag inte av att läsa dom alls. Försök hålla i tanken att många många lyckas först efter flera försök, att ni inte lyckats än betyder inte att du inte kan bli med barn.

Jag förstår att det blir för tungt att läsa min blogg. Är glad att det jag skrivit har kunnat hjälpa dig lite under tiden.

Ge inte upp! Tillslut går det. Stort lycka till Jenny

 

Marielle

15 maj 2012 14:02

Åhh, tack. :) Ja, men då är jag inte ensam iallafall.. ;) Självklart är det tråkigt på ett sätt, men dom bleknar ju så snabbt sen och så är det ju ärr från våra små. <3 Ja, det har du helt rätt i. :)

Lycka till på TUL i morgon och kommer att hålla mina tummar för att röntgen vill gå igenom.

Kramar!

http://mariellear.blogg.se

EVL

15 maj 2012 16:10

Ja man får se det så :) Förstod inte först att det var början till bristningar. Trodde det var märken från byxorna, haha :D!

Tack så mycket vännen!
Kramar!

 

akna

15 maj 2012 20:38

Vad fint du skriver<3
Jag tror som dig, med kärlek, trygghet och omtanke kommer man långt. Och det finns nog ingen som tvivlar på att ert lilla pyre är efterlängtat och att h*n kommer överösas av kärlek!

Lycka till imorgon, hoppas ni får igenom röntgen också.
Kram

EVL

22 maj 2012 15:39

Tack så mycket fina fina du

 

Bortom längtan

17 maj 2012 11:16

Ja, visst är det galet hur snabbt det går nu?! Tiden fram till v 13 segade sig fram och sen efter RUL tycker jag att den bara har svischat förbi! Vi har ju knappt 3 månader kvar och det känns väldigt lite... Känner igen det där med alla tankar också. Hela föräldragrejen känns väldigt läskig, trots att det är något vi väntat på så väldigt länge nu. Men jag är övertygad om att både ni och vi kommer att klara det galant även om det blir en väldigt stor förändring (men till det positiva ju :))

Vi hade också en sån där vecka med både barnmorskebesök och ultraljud den här veckan. Väldigt härligt :) Hur gick det med röntgen?

Sköt om dig! Kram!

http://bortomlangtan.blogspot.com

EVL

22 maj 2012 15:39

Ja det går nästan för fort nu :S! Jaaa det kommer att gå så bra så. Längtar tills vår lilla mammagrupp kan träffas och mysa med bäbisarna. Vem hade kunnat drömma om att det skulle bli så?!

Kramar!

 

Jenny

18 maj 2012 10:33

Tack fina du! Jag blir så glad att du förstår mina tankar. Jag är ju självklart så glad för er skull. Det kommer gå fantastiskt bra för er att bli föräldrar, det är jag övertygad om! Du är en otroligt positiv människa och då brukar det lösa sig. Nu gäller det att försöka sopa ihop spillrorna och ta ett beslut inför hösten. Det är nu eller aldrig så det är bara bita i. Kram Jenny

EVL

22 maj 2012 15:37

Tack så hemskt mycket Jenny. Jag tror absolut att det kommer att lösa sig för er också. Försök hitta saker och aktiviteter som fungerar som en ventil. För mig var det myskvällar med E och karate som hjälpte mest.
Lycka till!
Kram!

 

akna

18 maj 2012 21:08

Hur har det gått för er?!
kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...