Livet har saktat ner och allting känns roligt igen. Vi är så bekväma med lilla Anna-Vera och kärleken mellan oss har heller aldrig varit större. Igår låg hon i sitt babynest på bordet när jag och E satte oss ner för att äta. Båda två började grina när vi såg på henne. Samma sak idag då vi åkte för att hämta hem en bil vi köpt. E körde först med Anna-Vera och jag åkte efter i vår andra mindre bil. Jag grät en skvätt över min fina familj som körde där framför mig.  När vi var framme kramades vi en stund utanför bildörrarna. E hade också tårar i ögonen.

Det är stort!