Direktlänk till inlägg 19 juli 2012

Vår förlossningsberättelse!

Av EVL - 19 juli 2012 21:45

Jag hade misstänkt att jag sipprade vatten i några dagar eftersom slemproppen övergick i väldigt vattniga flytningar och ibland luktade de som sperma. Eftersom Bm sagt att jag var öppen två centimeter på Torsdagen trodde vi ju att det gått iallafall lite frammåt. På Fredagen den 13:e åkte vi därför in till förlossningen för att bli kontrollerade. För säkerhets skull laddade vi bilen med förlossningsväskan, ALF och bilbarnstolen.

Fredagen den 13 Juli
Vi blev välkommnade av en trevlig tjej med svart uppsatt hår, kanske i min ålder. Hon visade oss till ett undersökningsrum och där satte en kvinna (som för övrigt var den som höll introduktionskursen till förlossningen för oss i våras) igång ett door test som registrerade bäbisens hjärtljud, mina sammandragningar och min puls. På 30 minuter fick jag en sammandragning som mätte upp till 54, jag flåsade lite och tyckte att det var jobbigt. Jag kom ihåg att jag blev lite rädd och frågade E hur hemskt ont det kommer att göra när det väl är dags om detta bara var förvärkar. Jag hade ett svagt minne av att min syster pratat om siffran 80 på ctg:n.

Efter door testet blev vi visade till ett undersökningsrum där en kvinnlig läkare luktade(!) på bindan och konstaterade att det nog inte var fostervatten som sipprade. Hon drog också ner vårt humör genom att säga att jag inte alls var öppen två centimeter som vår barnmorska sagt. Tappen var förminskad och mjuk men det var bara att åka hem och vänta på att det skulle sätta igång.

Nu hade jag gått med pinvärkar i nästan en vecka och jag var så less. Så fort jag rörde mig gjorde det ont och jag hade svårt att gå. I bilen på väg till Birsta grinade jag och kände mig värdelös, var helt säker på att vi skulle få gå två veckor över och tillslut bli igångsatt. Vi tog en sväng på Ikea och jag näsan sprang mellan hyllorna trots att det gjorde så jäkla ont. När vi kom tillbaka till bilen på parkeringen kunde jag varken sitta ner eller stå och jag grät när E började köra ut från parkeringen. Kvällen avslutade vi med en massa onyttigheter och en film. Jag hade TENSen på hela tiden i svanken och höjde och höjde styrkan. När vi gick och la oss närmare midnatt tog jag två alvedon och somnade nästan direkt.

Magbild vecka 41 (40+0)

Lördagen den 14 Juli
Klockan 2.15 vaknar jag till ur en konstig dröm av känslan av att någon dragit ur en propp eller att något knäppt till långt ner i magen. Yrvaken som jag var förstod jag inte vad som hände utan låg förvånat kvar medans det kändes som två kluckande varma vågor forsade fram där nere. När jag kände värmen hoppade jag upp ur sängen och ställde mig bredbent och bara tittade på vattnet som samlades på golvet. Det tog nog någon sekund innan jag ropade "E!... vattnet, vattnet har gått!"

E rusade upp ur sängen och sprang fram till mig och bara stirrade han med och sen skrek han "ja men gör något då, vi måste in på toaletten!". Jag stapplade så fort jag kunde in till toan som ligger alldeles bredvid vårt sovrum. Det blev stora pölar efter mina fötter. Jag satte mig ner på toaletten ett tag och lät det rinna, sen försökte jag torka mig (haha) och ställde mig upp igen. Var nog fortfarande yrvaken och chockad. När jag satte mig ner på toaletten så sattes ju bäbisens huvud för utgången och då slutade det att rinna. Så fort jag ställde mig upp igen fortsatte det såklart. Herregud vad mycket vatten det finns där inne, det var jag inte beredd på. Det kändes som om jag kissade på mig hela tiden och det gick såklart inte att knipa. Det pirrade också kommer jag ihåg.

E som sprang omkring och torkade som en galning inne i sovrummet rusade förbi och sa åt mig att ta på mig en binda eller något. Det enda jag kunde tänka på var att det var så äckligt att det bara forsade hela tiden, jag ville inte röra mig för så fort jag gjorde det kom det mera i varma stötar. Men så fick jag en sammandragning som påminde om att det kanske snart skulle börja göra ont. Då blev det fart på mig. Med alldeles skakiga händer slog jag nummret till förlossningen och en lugn och trevlig kvinna svarade. Jag stammade fram vem jag är och att mitt vatten gått. Hon bad mig beskriva det och sa sedan åt oss att vi var välkommna in på kontroll. "Nu blev jag nervös" sa jag när jag lagt på luren.

Snabbt som attan stoppade jag in två st stora bindor i trosorna och drog med mig en handduk till bilen. E slet med sig förlossningsväskan och letade efter pengar till automaten. Sen drog vi igen dörren till huset, för sista gången under graviditeten. Jag stannade upp någon sekund och tog in känslan. Nu skulle Pyret äntligen komma till oss!

Bilresan gick fort och lugnt eftersom det inte var några andra bilar ute kring den tiden. Kommer inte ihåg om vi pratade men jag tror att jag sa att jag var nervös. Jag skrev ett kort inlägg på bloggen om vad som hände och vips var vi framme. På parkeringen till sjukhuset hade jag börjat få lite ondare i magen igen och jag tänkte bara på den långa långa korridoren som leder mot förlossningen. E sprang till parkeringsautomaten för att få en lapp men självklart var det något fel på den. Nästa automat låg långt borta på andra sidan vägen. Det fanns en hemsida man kunde logga in på för att sköta parkeringen över nätet men det tog en sån tid att jag tillslut skrek åt honom att springa till någon annan automat. Det gjorde lite ont och det kändes inte som om det var panikbråttom men jag var nog så spänd och uppvarvad att jag bara ville komma på plats någon gång. Vid det här laget kändes det som ihållande mensvärk. E kutade iväg till andra sidan vägen och när han kom springande tillbaka med den lilla lappen såg vi att det ändå var gratis till på Måndagen därpå.

Vi gick fram till dörren och ringde på. Först hände det ingenting och jag började trycka och trycka på knappen. Tillslut efter vad som kändes som en evighet svarade en kvinna i andra änden och vi blev insläppta. Det var en lång prommenad till förlossningen och jag tänkte sätta mig i en rullstol men då såg jag alla rullstolar hade små röda flaggor fästa vid dem, sånna där som man hade på cykeln när man var liten. Jag vägrade rulla in på förlossningen i en sån så det blev till att vagga hela vägen. Vad märkligt det var att gå där själva. Kommer inte ihåg om vi sa något till varandra.

När dörrarna slogs upp välkomnades vi av en jättetrevlig ung barnmorska som hette Sara. Hon gav mig en plastmugg och en rektaltermometer och bad mig gå in på toaletten för ett kissprov och för att kolla tempen. Inne på toaletten stod jag och tittade på mig själv och magen en stund medans termometern blinkade. Hade precis 37 grader. För att vara säker på att vattnet verkligen gått ville hon kolla på bindorna men det var ju liksom ingen tvekan om saken eftersom båda två var totalt genomvåta och lite rosafärgade. Efter allt detta kopplades jag till en ctg och låg i ca 10 minuter innan jag fick en sockerdricka att svepa eftersom Pyret verkade sova i magen. Hon förklarade också att de inte kontrollerar hur öppen man är när vattnet gått pga infektionsrisken och mina värkar var inte så täta just då. De skulle alltså skicka hem oss igen och ge oss en tid imorgon för kontroll... Sen gick hon ut ur rummet och det var precis som om någon hade tryckt på en knapp. Värkarna satte igång tätt med tre st under 10 minuter och varje gång gick de upp till över 100. E satt och räknade varje värk högt och hejjade på när jag "slog rekord". Jag fick en värmedyna under svanken och det gjorde satans ont så jag slet bort den. Trodde att det skulle vara skönt med något varm men det var det verkligen inte. Det värkte som ett öppet sår kommer jag ihåg.

Efter ett tag kom Sara in igen och sa "oj vad det satte igång, nu får vi nog kontrollera hur öppen du är". Det visade sig att jag öppnat mig 2.5 cm på 20 minuter så hon var snäll nog att lirka lite så att det öppnade sig till 3 så att vi fick stanna :). Äntligen skulle det bli bäbis!

Klockan 4.45 får vi förlossningsrum nr 1 och efter en introduktion om hur badet och syrgasen fungerade sprang E ner till bilen för att hämta förlossningsväskan. Jag hoppade i badet och provade lustgas på en låg dos (25/75) eftersom jag var rädd för att må dåligt. Tyckte inte att den gjorde så mycket faktiskt, ingenting mot värkarna iallafall. Jag blev lite yr och lite illamående men det var kul att fokusera på något annat än värkarna iallafall. Kommer ihåg att det luktade och smakade plast. E hämtade en stol och satte sig för att titta på mig när jag drack sockerdricka genom sugrör och flåsade när det kom värkar. Morgonsolen sken in genom en fin glaskaklad vägg och plötsligt insåg vi att det började ljusna. Idag skulle vara den första dagen i vår bäbis liv ute med oss! Värkarna blev stadigt starkare och man kunde känna när de var på väg. Det liksom pirrade till ett tag innan och sen smög det sig på från höfterna och in mot nedersidan av magen och upp mot naveln innan de klingade av. Än så länge kände jag mig stark och badet hjälpte mycket. Sara kom in någon gång och kontrollerade hjärtljuden under en värk och det låter bra och ligger på 130 slag/minut. Nu såhär i efterhand är det stunden i badrummet jag minns bäst, kanske eftersom det blev så intensivt sedan.

Jag hade badat knappt en halvtimme när jag plötsligt känner att något ändras. Det känns som om jag håller på att bli dålig i magen. Jag säger åt E att gå ut ur badrummet eftersom jag måste på toa. Jag tömmer badkaret på snabbknappen och stapplar bort till toaletten men förstår på en gång när jag sätter mig att det inte kommer att komma någonting. Istället märker jag att det gör mycket mer ont nu och värkarna kommer tätare, nästan utan paus. Jag försöker ta det lugnt och sätter mig för att fylla badkaret igen. Det går långsamt och när jag väl får varmt vatten till magen fungerar varken det, lustgasen eller andning som hjälp vid värkarna. De kommer ett i ett och jag kan varken stå eller sitta. Här får jag faktiskt lite panik över att det går så fort, jag kände att något håller på att hända utan att jag hinner med. Dum som jag är hinner jag ändå tänka att det blir pinsamt att behöva kliva upp så tidigt men jag drar i det röda snöret bredvid karet som tillkallar barnmorskorna och Sara kommer in ganska snabbt. Jag säger att jag måste ha EDA nu för nu orkar jag inte sitta mer.

"I am your father"

Jag blir förd till förlossningssängen och får ta på mig en rock. E såg rätt chockad ut över att jag ser så sammanbiten ut. Det går tack och lov fort, bara 10 minuter för narkosläkaren att komma till rummet och ytterligare 15 minuter tills Epiduralen läggs. Jag hann med flera värkar under den här tiden för nu kom de väldigt tätt. Detta var helt klart den värsta tiden under förlossningen. Jag har inte så jättemycket minne av det förutom att jag kände att jag tappade kontrollen över smärtan och att jag var rädd för hur många jag skulle behöva uthärda innan bedövningen skulle verka. Varje gång det kom en ny värk kände jag det lite innan och sa "åh nej nu kommer det en till", sen började jag säga "aj aj aj aj" för att mot slutet bara skrika av att det gjorde så ont. Jag ville liksom meddela alla att det kom en värk så att de skulle sluta peta på ryggen under den tiden för det var svårt att ligga helt stilla. Sara stod vid min sida och försökte få mig att andas men det var väldigt svårt. Smärtan tog liksom över all kontroll.

Jag kände ingenting alls när de satte EDAn och när den började verka kom det väldigt långsamt. Har för mig att det kändes lite mer på ena sidan än den andra. Bedövningen tar efter ett tag bort känseln i magen men jag på en gång känner jag ett tryck i svanken och det blir stadigt jobbigare nästan direkt. Sara ställer upp sängen i sittande läge men jag ber om att få ligga mer neråt för det gör ont i bäckenet.

Kring denna tiden får de svårt att registrera hjärtljud så jag får prova olika ställningar. De ser mer och mer bekymrade ut men när jag lägger mig på min vänstra sida, så att jag ligger mot E då kommer de tillbaka. Sara väljer ändå att sätta en skalpelektrod för att hålla bättre koll. Vi får en annan barnmorska som heter Lottie, en äldre völdigt lugn kvinna. Sara kommer in och säger hej då och att jag kommer att klara det utmärkt. Jag kommer ihåg att jag ville gråta lite och att jag kände det som om jag älskade henne lite :)

Sammandragningarna är nu lite kortare men jag känner verkligen att det trycker på mer och mer för varje värk. 07.12 kontrolleras jag och då är jag öppen 5 cm och Pyrets huvud har sjunkit ner jättemycket i bäckenet. Lottie är snäll och hjälper till att öppna upp ännu mer och efter det blir det intensivt för då bestämmer sig värkarna att ändra mönster. Istället för en värk och paus får jag en värk som direkt följs av en annan innan den hunnit klinga av. Här försökte jag suga i mig lustgas i den lilla paus jag fick men det gjorde mig bara lätt illamående och lite irriterad så masken blev oftast slängd åt sidan. Man blev lite lite rusig av gasen men det var inte smärtlindrande på något sätt för mig. Den fick mig iallafall att nynna på en av visorna jag brukade sjunga på Pyret. Jag trodde inte att någon hört det men såhär i efterhand har E berättat att han suttit och lyssnat på mig. E var för övrigt nästan helt paralyserad och satt mest bara och tittade på mig. Ibland tryckte han i mig lite Daim.

08.19 känner jag att jag vill trycka på och 08.41 har Lottie skrivit att krystvärkarna sätter igång på riktigt. Nu känns värkarna helt annorlunda. Först pirrade det till lite innan det satte igång och sen gjorde det fruktansvärt ont i höfterna och svanken. Jag var helt säker på att bäbisen försökte ta sig ut den vägen. Jag la handen på höften och tröck allt jag kunde för att jag inte skulle sprängas och det hjälpte lite. Efter de sekundrarna av sprängande värk gick det över till att vara tryckande och nu hjälpte det verkligen jättemycket att trycka på ordentligt. Jag skrek och flåsade och tryckte för allt jag kunde. Pauserna mellan värkarna var nu längre och då passade jag till och med på att konversera lite med E som var likblek där han satt i stolen. Vid ett tillfälle skrattade jag efteråt eftersom jag insåg att jag lät precis som tjejen på profylaxdvd:n, den vi skrattat åt. Jag lät som en brunstig älgtjur :D. Masken var helt bortglömd nu och det enda som hjälpte något i början av värken när det gjorde ont var att trycka allt vad jag kunde på höftbenet. Vet att jag fokuserade innan varje krystvärk "nu kommer det att göra ont, då trycker jag på höften och härdar ut sen jävlar så trycker jag på". Jag som är van att skrika (från karaten) tyckte att det hjälpte att skrika under detta skede, det var inte för att det gjorde ont.

Vilken kraft man har i kroppen! Vid varje krystning känner jag att det rinner fostervatten och att bäbisen kommer längre och längre ner. Jag känner att tråden från skalpelektroden kommer längre ut också. Lottie berömmer mig för superbra krystningar och hejjar på. Jag säger det här obligatoriska fraserna "det går inte" "nu vill jag inte mer" och "jag dör" men igentligen menar jag det inte. Nu känner jag faktiskt att jag har den bästa kontrollen. Fast det var ju jobbigt och herregud vad jag svettades. Lottie och Johanna (som för övrigt var samma tjej som tog emot oss dagen innan) höll upp mitt högra ben så att jag kunde pressa ner mot dom. Händerna höll krampaktigt tag om ställningen på sidan av sängen och E hejjade på från sidan. Jag tänkte "bara en gång... snart är det över... om det blir fler barn kan jag ta kejsarsnitt".

Jag känner att det snart måste vara klart för det känns som om hela barnet sitter fast halvägs ute och det liksom spricker. 08.57 säger Lottie plöstligt att barnet kommer att komma vid nästa värk. Jag minns att värken hann klinga av men jag krystade som bara den för nu ville jag att det skulle vara över. Flera gånger mot slutet frågar jag hela tiden om jag kan trycka på för det känns som om barnet ska skjutas ut. E har inte förstått att barnet ska komma nu för han trodde att läkare och en massa personal ska finnas i rummet när det händer så han sitter kvar på stolen. Det är bara vi två, barnmorskan Lottie och en sjuksköterska i rummet.

08.59 släpper plötsligt trycket och något stort "rinner" ur mig. Navelsträngen var tydligen väldigt kort så jag såg bara ett par små ögon men E som ställt sig upp bredvid mig i total förvåning grät och berättade att det är en liten tjej! Jag började också att gråta och E klippte navelsträngen. Efter någon minut fick jag äntligen upp vår älskade bäbis på bröstet. Hon var jättelugn och stilla och gnydde istället för att skrika. Hennes jättestora fina ögon tittade på både mig och E. Det var kärlek vid första ögonkastet! Mina första ord till henne var "äntligen är du här älskade barn, som vi har väntat på dig".

Den berömda brickan!

Vårt första möte på utsidan magen <3!

Mitt i lyckan av att ha vårt älskade barn på magen skulle det tryckas för att få ut moderkaka och allt annat som var kvar i magen. Moderkakan kom ut lätt och smidigt när Lottie drog i navelsträngen och sen tryckte hon på magen för att få ut resten. Det var inte alls trevligt. Öm var man ju och hårt tröck dom och det var en äcklig känsla när det kom ut en massa levrat blod. Lottie syr två stygn invändigt och ett utvändigt, säger att jag inte spruckit mycket alls. Jag får bedövning och kylsprej under detta. När de lämnat oss i rummet själva en halvtimme upptäcker jag att det liksom droppar från någonstans och ber E att kolla om det är någon kran som står och droppar. Tillslut upptäcker vi att det är blod från mig som droppar från sängen ner i en stor pöl på golvet! När barnmorskan kommer in säger hon att det finns kvar blod i magen och jag får mer medicin som ska hjälpa livmodern att dra ihop sig. Jag kände mig jätteöm i magen och blev orolig att detta skulle göra ont. Jag fick två doser direkt in i handen och får som lite lite mensvärk. Lottie trycker också jättemycket på magen och det gör väldigt ont.

Det var besvärligt att få ut allting och totalt var det nog 6 st olika personer som var inne och tröck mig jättehårt på magen för det slutade inte att blöda. Tillslut tillkallas läkare som trycker en sista gång och de gör ett ultraljud för att se att allting är ute. Läser i journalen att jag förlorade 0,5 liter blod.

Vi får nya barnmorskor. Jag var alldeles vit och jätteyr efter detta och flera gånger försökte de sätta mig upp för att gå och kissa men allting bara snurrar och jag vågar inte ställa mig upp. E blir lite rädd och försöker trycka i mig choklad och tvingar mig att äta mina två mackor från brickan. Vi blir smsbombade av gratulationer och A-V ligger vid min sida och tittar snällt på mig och E.

När vi ligger där och pratar med barnmorskorna i rummet tittar E ner på A-V och upptäcker att hon blir blå i ansiktet. Hon har svalt kräks i fel strupe och andas inte. E blir paralyserad men en barnmorska rycker henne ifrån honom och vänder henne på mage. A-V hostar till och hon rusar med henne till deras lilla arbetsstation där hon stressat frågar en äldre kollega om de måste suga henne i halsen. Det behöver de inte utan de gnuggar henne ett tag i en filt. Vi får tillbaka henne men vi är såklart väldigt skakade båda två. Våra planer att åka direkt hem grusas eftersom vi inte vill vara ensamma om det där skulle hända igen!

Tillslut får en barnmorska mig på fötter och jag kan gå in och duscha på toaletten. Det var märkligt att plötsligt stå ensam utan magen och duscha i samma rum som jag bara några timmar tidigare varit i med värkar och en jättemage. Jag var inte längre gravid utan mamma!

Eftersom Anna-Vera mådde dåligt av allt fostervatten hon svalt så tog vi in på patienthotellet. Det tog ett bra tag innan jag kunde röra mig från sängen, både pga utmattning och yrheten men efter dropp, dusch och lite mat på rummet kunde vi äntligen rulla iväg till vårt rum för dagen/natten.

E läser manualen :)

Efter 6 timmar på förlossningen föddes hon alltså och redan dagen efter var det svårt att komma ihåg hur smärtan kändes. Nu såhär i efterhand, speciellt när vi passerar ingången till förlossningen på vår väg till BB känner jag att det var en sån otrolig upplevelse! I stundens hetta tänkte jag "aldrig mer" men nu är de känslorna borta. Nu finns det bara tacksamhet och kärlek kvar.

Allmänt

Dela

Sara

20 juli 2012 08:28

Tack så mycket för att du delade med dig av eran förlossning. Helt underbart att läsa. Ett jättestort grattis igen till er & välkommen till världen Anna-Vera!

Vår förlossningsberättelse!

Vår förlossning med Else 2021-11-17 Del 1

Sista tiden som gravid med Bullen

Två dagar till BF!

Världens senaste uppdatering vecka 38

Inskrivning vecka 12

Presentation

Maila EVL

Villhabarn.se

Fråga mig

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Tidigare år

Besöksstatistik