lilla jag

21 juli 2012 11:35

Antar att känslan är lite som att ha varit med om en stor olycka och man är den enda överlevande... Skuldkänslor blandat med en enorm tacksamhet.
Själv står jag med en fot i varje värld. Lycklig och gravid å ena sidan, livrädd att något ska gå fel och jag ska bli barnlös igen.
Men försök att inte ha skuldkänslor!! Njut av lilla Anna-Vera. Den här tiden med henne är alldeles för viktig för att ha skuldkänslor att tampas med!!
Jag tror att en gång ofrivilligt barnlös alltid är sån längst in i hjärtat. De känslorna har ju funnits länge och varit så starka att försvinner.gör de nog aldrig.

EVL

25 juli 2012 19:41

Ja den oron fanns hos mig också hela graviditeten. Den tillsammans med känslan av hur det var innan kommer nog aldrig att försvinna.

Lilla bönan

21 juli 2012 12:48

Förstår precis vad du menar. När jag blev gravid funderade jag också på att byta blogg men nej, jag är fortfarande densamma, hon som kämpat, gråtit, varit arg på världen och inte sett någon mening med livet. Bara för att vi är gravida/fått barn så finns smärtan där och vi minns. Vi kommer alltid att minnas. Så vi ska inte må dåligt för att vi lyckats, vi ska visa andra att man kan lyckas, även om vägen dit är otroligt lång ibland.
Och vi måste få vara lyckliga, måste få klaga osv. så fortsätt skriva det DU känner och tänker - det är du bra på och det är det man vill läsa!!!
KRAMAR

EVL

25 juli 2012 19:40

Tack fina du

kajsa.

21 juli 2012 12:58

Så sant! Även fast jag känner mig lyckligast i världen över att vi äntligen lyckades få Ophelia, så känner jag mig fortfarande ofrivilligt barnlös.. Dom känslorna lär aldrig försvinna.. och det är en svår balansgång att inte få skuldkänslor och att ändå våga skriva om lyckan..

kram

EVL

25 juli 2012 19:39

Ja absolut, så är det.
Kram!

Icka

21 juli 2012 15:58

Vi svarta bloggar som blivit lyckliga bloggar måste oxå finnas för att visa att man kan lyckas, det kan gå! Vi ä ju ofrivilligt barnlösa ändå med hål i våra hjärtan o ärr i våra själar, vi ä hoppet i mörkret :)
Kram

EVL

25 juli 2012 19:39

Ja jag hoppas att vi kan ses som det :)!
Kram!

Elin

21 juli 2012 18:32

Jag har ju aldrig lyckats själv men jag kan förstå att det måste kännas att man är in konstig sits. Du kan ju inte ha dåligt samvete för att du hade tur att lyckas när andra inte gör det. Samtidigt så har du nog bra förståelse vad din vän är i för avgrund just nu, dels pga av sitt minus och dels för att ni fått ert älskade barn. Även om man så innerligt gärna vill känna lycka med någon som lyckas så kan det ibland vara för mycket begärt. Det går bara inte. På något sätt blir liksom oddsen mindre för varje person som lyckas. Åtminstone känns det så. Var glad över det du fått och var ett stöd för din vän om hon är ledsen. Hon har det säkert jättetufft just nu. Tack för dina fina kommentarer i inlägget. Jag såg dem först nu. Du är en fin, tacksam och ödmjuk människa. Fortsätt med det! Kram Elin

EVL

25 juli 2012 19:39

Ja absolut så kändes det när vänner omkring oss lyckades, som om det inte fanns något tur kvar till oss. Ska nog hålla lite avstånd men ändå finnas där om de vill/orkar prata.

Tack Elin!
Kram

Ingela

22 juli 2012 13:49

Jag tycker absolut inte att du ska sluta å skriva i din blogg! :) Jag har följt dig sedan maj och tycker så mycket om att läsa bloggen och se hur en längtan och förtvivlan att kämpa för ett barn, sedan vänds till glädje och hopp när ni efter så lång tid äntligen lyckas <3 Jag/vi har själva kämpat i 13 år med tre mf, ett misslyckat IVF å nu nya försök med pergotime. Jag känner bara en enorm glädje å kärlek när det går vägen för dem som hoppas på att bli föräldrar. Vet ju vilket enormt mirakel det är och någonstans tror jag att det finns en mening med det som händer å när det händer, trots att man inte alltid förstår det. Fortsätt njuta av livet och varandra å ta vara på den kärlek ni känner. Kramar i massor <3

EVL

25 juli 2012 19:36

Tack så mycket Ingela! All lycka till, jag hoppas verkligen att ni får lyckas snart!
Kramar i massor tillbaka!

Tina

22 juli 2012 19:55

väldigt kloka ord. synd att inte alla tänker så :(

E

22 juli 2012 19:56

Har följt din blogg sen långt innan du blev gravid! Älskar den!
Du skriver på ett fantastiskt sätt! Man kan verkligen känna med er!
Ni har kämpat på som bara den! Och vet om några hur det är att kämpa för att få sitt efterlängtade barn! Jag önskar verkligen att ni inte ska känna de skuldkänslorna för er lycka! Ödmjukhet och att känna med de som ännu inte lyckats är stort! Men nu ska ni njuta av er lilla och absolut inte känna skuld för era ljusa dagar! Tycker det ska bli roligt och få följa er i er lyckliga vardag!

EVL

25 juli 2012 19:34

Hej E! Tack så hemskt mycket!

Linnea.

22 juli 2012 21:54

Så underbart att läsa din förlossningsberättelse. Läste den härom natten när jag hade legat och väntat i en kvart på att min sugiga lånetelefon skulle ladda upp din sida! Därav ingen kommentar direkt och nu kommer jag inte ihåg alla detaljer men på det stora hela så verkar det ju som att du haft en fantastisk förlossningsupplevelse och det gör mig sååå glad! :D Underbara och vackra bilder!

Förstår helt känslan som du skriver om i detta inlägg. Var på bröllop igår och var (tillsammans med ett gäng kompisar) de där med jobbiga barn som skriker titt som tätt och står och vaggar och vyssjar och kunde inte låta bli att tänka på de ofrivilligt barnlösa som säkert fanns i lokalen och sörjde. :( Önskar också ibland att man kunde skriva "IVF:are!" stort i pannan!

Tusen kramar!

EVL

25 juli 2012 19:34

Tack vännen! Ja det var faktiskt helt underbart, fastän jag nog tänkte helt annorlunda när det väl begav sig :).

Tusen kramar tillbaka!

C

24 juli 2012 10:55

Precis som du skriver så vet ni i själen att ni är ofrivilligt barnlösa även om ni har eran fina flicka. Ni kommer alltid ha en stor förståelse för kampen som andra fortfarande går igenom samtidigt som ni självklart ska kunna njuta av er lycka. VI strävar alla mot samma mål och bara för att ni har nått målet så vill man inte sluta följa med på er resa.
Kram

EVL

25 juli 2012 19:33

Tack så mycket vännen!
Kram!

Marielle

25 juli 2012 18:27

Åhh, tack så jätte, jätte mycket!! :)

Kramar!

Längtan

25 juli 2012 20:35

Jättebra skrivet. Så rätt! Nu när min mage börjar synas vill jag nästan dölja den till hänsyn till de man möter på stan. Kanske är de man möter ofrivilligt barnlösa och sneglar på min mage med avund och förakt. Jag själv har gjort det så många gånger.

Viktigt att aldrig glömma känslan av att kämpa.

EVL

28 juli 2012 16:43

Ja absolut, den kommer vi alltid att ha kvar.
Kram!