Anna-Vera fyllde hela fyra veckor idag. Det känns helt galet att det redan gått så lång tid sedan vi fick se varandra för första gången. Vi blir fortfarande gråtfärdiga när vi ser på henne. Hela tiden går tankarna till graviditetens sista dagar och ibland kommer jag på mig med att längta efter henne sådär som jag gjorde innan hon var ute. Då är det en helt otrolig känsla att verkligen kunna gå till henne och lägga näsan mot hennes kind och känna hennes doft. Tänker ofta på en av längtansbilderna av henne som jag hade i mobilen. Det är en bild på hennes lilla nacke och rygg från ultraljudsfilmen. Jag brukade drömma om att äntligen få snosa henne i nacken. Nu passar jag på så ofta jag får chansen. Svårt att låta henne vara. Ofta har jag bökat in mig bredvid henne i babygymmet bara för att få somna bredvid henne några minuter.

 
Liten rygg att längta efter.

  Liten rygg att gosa med.

Gick igenom mobilen igår och hittade värkappen som jag timade pinvärkarna med senast natten innan vattnet gick. För en sekund kom känslan tillbaka av hur det var att gå med ont ont i flera dagar. Tänk att det kändes som om hon aldrig tänkte komma ut. Jag vet hur jag beskev värkarna och vart i kroppen det kändes men det går inte att minnas hur ont det gjorde. Nu tänker man "det var inte så farligt, det var ju mysigt och spännande också"... så tänkte jag inte då. Allt för att man ska vilja göra om det igen, och om vi får chansen en gång till ska jag försöka njuta av även de sista jobbiga dagarna då man mest bara ville gråta och få allting översökat. Att vara höggravid var otroligt jobbigt, stressigt, påfrestande och alldeles alldeles underbart!

Nattliga pinvärkar.

Nu när vi så sakta kommer in i vardagen börjar tankarna om dopet komma och vi har börjat prata om låtval. Min familj är väldigt musikaliska och tanken är att min kusin ska sjunga två låtar som vi väljer. Prästen, min mamma, min moster och A-V´s kommande gudfader ska sedan spela fyrstämmigt på trumpet. Funderar på att välja "isnt she lovely".

En av låtarna min kusin ska få sjunga är kanske den som finns här nedanför, men det är så otroligt svårt att inte gråta så fort jag hör den så vi får se hur det går :)

Tack vare amningen har 15 kilo försvunnit sen förlossningen. Det känns så märkligt att lägga handen på magen och inte känna den spänna under tröjan. Det är också märkligt att kunna småspringa upp för trapporna och inte känna sig som en elefant. Jag är tre kilo från vikten jag hade efter hormonstimuleringen för IVFen men eftersom mycket muskler (de allra flesta) har försvunnit vill jag nog gå ner ca 5-6 kilo till. Väntar fortfarande på att få börja träna igen men har börjat ta långa och raska promenader med vagnen. Tills dess att jag får bygga muskler igen får jag fokusera på att få till några slags muskler "down there", de finns verkligen inte kvar (herregud). Fastän jag sprack minimalt och bara fick några stygn har jag fortfarande inte vågat titta efter hur det ser ut. E ville inte heller kolla status, haha. I dont blame him.

  4 veckor efter förlossningen.

  Bf, tre dagar innan fl.