Jag har sedan länge haft en otroligt stark kräkfobi. Flera gånger har den isolerat mig från vänner och familj som råkat må lite dåligt och många gånger har jag varit så rädd att jag gråtit när magsjukorna härjat omkring mig. Det har oftast känts som om jag blivit jagad av äckelpäckelbacillerna.

Nu verkar det som om någon där uppe fått nys om min fobi för en viss liten madam slår rekord efter rekord när det gäller bäbisspyor här hemma. Alldeles nyss stod jag och hängde tvätt för brinnande livet medans A-V sov i sin liggdel på golvet bredvid mig. Helt plötsligt vaknar hon och börjar tjuta sådär som hon ofta gör innan det kommer kräks. Jag hinner knappt titta åt hennes håll innan hon lägger av världens kräks rakt upp i luften och ner över hela hennes ansikte. Lillstackarn skrek såklart för full hals och det var så mycket kräks kvar i munnen att hon gurglade.

Det fanns inget mer att göra än att bada hela bäbisen och försöka trösta. Tillslut somnade hon tårögd på mitt bröst. Stackars liten.

Tursamt nog dämpades kräkfobin rejält redan den dag hon kom till oss. Hon satte oss på prov på en gång och vi vågade inte lämna BB samma dag som det var tänkt eftersom hon svalt så mycket fostervatten och satte det i halsen när hon kräktes hela tiden. Eftersom hon inte lärt sig riktigt hur hon skulle få ut allt fick hon ibland inte luft och var tvungen att bli duttad i ryggen och vänt på mage.

Vem vet, kanske jag inte går i taket fullständigt när första magsjukan är ett faktum?

 
Badtjej som badar badkar med pappa för första gången.