Imorgon ska jag och Anna-Vera upp tidigt och ta bilen till den första träffen för babysång. Jag har sett fram emot det länge men nu såhär kvällen innan känns det lite motigt. A-V har precis börjat visa att hon har ont i magen på dagarna. Hon är jättegasig och fiser som en hel karl. Detta gör att hon skriker nästan hela tiden. Hon har också börjat kräva mat varje (!) timme istället för var tredje. Jag försöker att inte ge med mig och hålla ut iallafall två timmar mellan målen men eftersom den lilla damen nästan aldrig sover på dagarna blir det mycket skrik. Den enda gången hon är tyst och lugn är när hon ligger vid bröstet, när vi byter på henne eller de korta minutrarna vi får henne att sova.

Jag oroar mig över hur hon ska vara imorgon. För mig känns det jättejobbigt om jag åker dit och hon blir helt otröstlig. Det är inget man ska skämmas över som mamma, jag vet, men så är det. Att jag ammar med mellanlägg gör inte saken bättre heller eftersom det innebär en del pysslande innan hon tar bröstet. Dessutom blir det liksom söligare.

Rena rama lyxproblemet det vet jag och det ska inte få avskräcka mig från att delta. Önskar bara att jag kunde vara mer avslappnad och världsvan som mamma. Min väninna som också ska med har en liten som inte ens får använda napp. Själv tar jag med flera stycken som back-up ifall det blir panik.