Idag har jag varit på mammasamtal på BVC och passade på att väga lillan. Hon väger nu 4440 gram och det betyder en ökning på 170 gram i veckan, alltså helt normalt. Var lite rädd att hon inte fick i sig nog med näring eftersom hon sällan är helt nöjd efter amningen men så är alltså inte fallet. Skönt!

Appropå amning så träffade vi en kvinna i 50-års åldern i helgen på vernisaget som frågade de vanliga frågorna (som alla andra) "går det bra med amningen? " "är hon snäll?" "sover hon på natten?". När det kom fram att A-V vaknar var tredje timme på natten för att ammas nästan skrek hon ut "Men hur mycket väger hon?! Är det över 4 kilo behöver hon INTE ammas på natten! Vägra henne mat så ska du se att det går över på tre dagar".

Förstår inte varför alla ska lägga sig i det här med amningen. Varför i hela världen skulle jag vägra henne mat om hon vill ha det? Skulle aldrig kunna ligga bredvid henne på natten när hon skriker efter mat och inte ge henne det! Eftersom hon vill ha det så är det ju något hon behöver.

A-V har börjat le flera gånger om dagen och inte bara när vi busar med henne. Nu kan man nästan tro att hon har humor när hon ligger och ler för sig själv :) På dagarna kan hon helt plötsligt bli jätteledsen och nästan otröstlig, speciellt när hon är övertrött och då är det enda som hjälper att lägga henne på skötbordet så att hon kan se Bamsemobilen som hon älskar. Det kan också funka att lägga henne i babygymmet men då får man vara snabb med att ta bort den lilla gröna fisken som hänger där för den verkar vara hennes ärkefiende :)!

Hon fyllde hela 8 (!) veckor i Lördags och dagen innan använde vi de sista blöjorna i den minsta storleken. Det kändes faktiskt lite motigt men jag är såklart glad åt att hon växer som hon ska.

Favoriten just nu är ramsan från babysången som går såhär (samtidigt som man gosar med dom):

"Fötter...ben...och kropp

armar...hals....och huvudknopp

det... är.....Duuuu!

 
Härmas och lipar mot mamma