Idag har A-V fått sin andra spruta. Som förra gången var det nog jobbigast för mig och E. Kanske mest för E som var tvungen att hålla i henne även denna gång. Jag fick vara den som tog emot och pussade på kinden efteråt. Det var inbokat ett läkarbesök före och efter bara någon minut med den unga kvinnliga doktorn började hon gråta och blev otröstlig. Två små stick i låren gjorde varken till eller från när hon ändå var så ledsen. Hon fick beröm för att vara väldigt stark i kroppen, något vi erfar varje dag då hon puttar oss från skötbordet eller då hon sparkas på morgonen när hon vill att vi ska gå upp. Läkaren frågade lite om hennes utveckling och det enda hon inte gör, där vi svarade nej är om hon rullar från rygg till mage. Hon hatar att ligga på mage och undviker det så mycket hon kan. Första rullningen från mage till rygg gjorde hon när hon var fyra veckor men trots att hon legat och vickat och lutat flera gånger vill hon inte rulla över till mage självmant :)

Det närmar sig Februari och det känns inte alls bra att gå tillbaka till jobbet, även om det bara är 40%. Det känns som om livet bara rusar iväg på ett sätt jag inte väntat mig. När vi inte blev med barn hade jag panik över all tid som gick men det kunde samtidigt gå SÅ jädra sakta. Nu rusar det bara fram. Jag inser att hon snart inte kommer att vara min bäbis längre. Då kommer tankar som "har jag tagit tillvara på tiden ordentligt?" "kommer jag att komma ihåg allting?" "kommer vi att kunna bli med barn igen?" men också tankar längre fram... mycket längre fram som "jag måste dö från henne någon dag". Det är som om jag liksom kommit på att livet är kort helt plötsligt och jag skulle så gärna vilja skydda A-V från det på något sätt.

Samtidigt som jag bara vill stanna tiden och bevara varje sekund som vi välsignats med att kunna uppleva tillsammans med A-V så tänker jag ofta tillbaka till när jag var gravid. Det kanske har något att göra med att det länge var något som kändes så ouppnåeligt att när jag äntligen faktiskt blev det så var det så otroligt fantastiskt. Jag vaknade varje morgon och liksom upptäkte det på nytt. Jag stod varje dag flera minuter framför spegeln och försökte ta in det jag såg. Nu när jag har världens finaste dotter så kan jag inte hjälpa att drömma tillbaka då och då. Eller ganska ofta. Jag önskar att jag kunde komma ihåg precis hur det kändes men det gör jag inte.

För att frysa tiden lite fotograferar jag allt vi gör i hopp om att lite av känslan ska bevaras. Hoppas att jag kan komma ihåg hur vår vardag var när jag ser dessa bilder när A-V är stor.