Idag har vi varit i kyrkan för att hämta Anna-Veras dopprisma som hon fick när hon döptes. Den har graverats med hennes namn och har sen dess fått hänga i kyrkfönstret med alla andras prismor som tillhör barnen som döptes samma år.

Imorgon fyller hon hela 6 månader! och det känns så overkligt. Det händer saker med henne hela tiden och det är svårt att hänga med. Nu trappar vi ner på amningen och nu borstas det tänder. Vi provar olika maträtter och nu brummar och gurglar hon så att det sprutar saliv från munnen. Hon har humor och ibland låter det som om hon säger mamma eller hej. Idag provade vi majskrokar för första gången och högen med alldeles för små kläder bara växer sig större och större. Hon är ingen liten bäbis längre men istället en alldeles egen liten person som kan bestämma mycket själv och som vill vara med och leka när de äldre kusinerna är på besök. Hon vet skillnaden på att lägga sig och sova lite på dagen och när hon ska sova för natten. Så fort hon ser sängen blir hon ledsen och hon kräver mycket närhet för att hon ska vara tillfreds. Det bästa jag vet är att gå fram till hennes lilla säng, få ett stort leende tillbaka och lägga näsan mot hennes så att hon somnar tryggt. Hålla handen är det bästa hon vet. Världens finaste lilla tjej <3!