Har haft så mycket att göra, så mycket att ta igen nu när A-V är frisk att dagarna inte riktigt räckt till. Ska svara på era fina kommentarer så fort jag kan.

Det har lugnat ner sig nu. A-V blev märkbart bättre redan efter första kuren medicin och nu är vi inne på dag 7 av 10. Som tur är tycker hon att penicellin med körsbärssmak är toppen (medans jag sitter och småhulkar bredvid bara av doften och alla barndomsminnen den för med sig). Min mormor, A-V´s gammelmormor är fortfarande på sjukhuset eftersom hon har någon infektion i kroppen som de inte kunnat lokalisera än. Det känns så tomt att hon inte finns i sin lägenhet och det har lämnat ett stort hål i vår vardag. Inser nu hur mycket tid jag brukarspenderar med henne. Som tur är får hon nog komma hem imorgon. Läkarna ska också göra en utredning för att se vad hon behöver för hjälpmedel i tillvaron. Nummer ett borde vara ett trygghetslarm. Om jag inte varit hos henne när hon kollapsade hade hon inte kunnat ta sig till telefonen och Gud vet vad som hänt... usch.

Iom morgondagen inleder vi den sista hela veckan med mig som mammaledig. Ska inte skriva om hur det känns att börja jobba igen (40%) för jag vill inte känna efter för jag vet att det känns pissigt och jag ser inte alls fram emot det. Men jag ska verkligen inte klaga. Fick lite perspektiv på saker och ting när lillan blev sjuk. Jag är tacksam för att ha kunnat vara hemma så här länge med ett barn som faktiskt är min egen. Att jag fått bli mamma. Vilken tur jag har som har ett barn att sakna istället för att sakna ett barn! Det var verkligen inte länge sen det var tvärtom.