Imorgon börjar allvaret igen och jag ska jobba 40%. Fastän jag vet om att jag ska tillbaka har det liksom inte sjunkit in än. Vill inte tänka på det heller så jag får ta det som en överaskning imorgon. Blir ovant att gå upp 7 när man har en bäbis som gillar att sova till iaf 9.30 på morgnarna

Det är många som frågat "blir det skönt att börja jobba igen då?" och "det blir väl skönt att få lite vuxentid?" Nääääääe! Inte det minsta. Finns det verkligen någon som tycker det? När jag pratade med mamma om hur jobbigt det känns sa hon åt mig att ljuga och säga att det är kul att vara tillbaka osv. Visst det är klart att jag inte kommer att komma tillbaka till jobbet och säga att jag fasat över att börja jobba igen men really... alla måste väl känna samma sak? Och föresten, vart tar tiden vägen?

Det enda som gör saken lättare är det faktum att jag är jäkligt lycklig över de nästan 7 månaderna vi hade tillsammans på heltid men även lyckan i Es ögon. Imorgon blir deras första hela dag tillsammans bara de två.