Sitter på kontoret igen för första gången sedan A-V föddes och det känns som om tiden stått stilla. Märklig känsla att vara ifrån A-V, som om jag lämnat en kroppsdel och gått till jobbet utan armar. Och utan hjärtat. I en kaffekopp hittade jag menopursprutor sen behandlingen. Jag gick på toaletten och tvållukten påminnde om så många olika stunder. Där inne har jag både myst av spegelbilden på stormagen men också gråtit ihopkurad på golvet många många gånger.

Fy vad jobbigt det var att gå iväg imorse och lämna henne där i sängen. Jag ammade en sista gång och hon tittade upp på mig med sitt vanliga glada morgonhumör. Jag la henne intill E och skyndade mig därifrån med tårar i ögonen. Hon förstod nog inte alls varför jag inte la mig bakom henne och snosade i nacken tills klockan blev 9 så som vi brukar. För första gången sen hon föddes kunde hon inte somna om och E fick påbörja pappaledigheten med en tidig morgon.

De har det jättebra där hemma men rutinerna verkar ha fått sig en törn. Det kommer säkert att ordna till sig om någon dag. Det är mig det är synd om ;) Så fort jag är ifrån henne så känns det som om allt det underbara som hänt bara var en dröm. Det är så självklart att hon är vår och att jag är hennes mamma men den känslan har jag mest när jag är nära henne. Det har faktiskt funnits några ggr då jag blivit rädd att jag bara inbillat mig allting. Då hon ligger och sover och då huset är tyst. En overklighetskänsla är det. Kanske kommer det alltid att kännas så, att barnlösheten satte sig så djupt att vissa känslor lätt kommer tillbaka. Jag har pyntat kontoret med bilder på henne. Överallt tittar hennes vackra ögon på mig och påminner om att hon kom tillslut. Det gör det enklare att härda ut till 17.

Att man kan älska någon så mycket!