Oj det var verkligen ingen höjdare att gå tillbaka till jobbet. Tur att det "bara" rör sig om två dagar i veckan för mitt hjärta hade inte orkat med att sätta igång på 100% på en gång. Natten mot Tisdagen var värst. Det var så definitivt att det var slut på allt mys. Det kändes verkligen som om jag skulle överge henne på ett sätt. Låg till och med och grät ett tag innan jag kunde somna.

På morgonen ammade jag henne strax innan jag åkte iväg. Hon var så glad och skrattade åt mig när hon var mätt och belåten. Hon förväntade sig att få mysa med mig ett tag i sängen och att få somna om i min famn. Istället la jag henne tätt intill E och försvann ut ur rummet med tårar i ögonen. Det var hemst.

På kontoret hade tiden stått stilla. Det var så märkligt att vara där. Allting påminde om antingen behandlingen, barnlösheten eller graviditeten och jag står ju utanför allt det där på ett sätt, tills vi försöker få syskon. Jag satte upp bilder i varje skrå för att få känna att hon var där med mig.

Dagen segade sig fram och amningshjärnan gjorde att det tog ett ganska bra tag att komma in i arbetet igen. Jag fick bara en vettig sak gjord på hela dagen. När jag äntligen kom hem möttes jag av en uttröttad E som hade jätteont i huvudet. A-V hade inte alls kunnat somna om när jag gick och för första gången i sitt liv hade hon krävt att gå upp klockan halv 8. Ingen sovmorgon där inte. Efter den tidiga uppstigningen hade alla rutiner gått om intet och hon hade skrikit nästan hela dagen och sovit bara någon timme.

När hon först såg mig blev hon SÅ glad. Hon ville upp i min famn och tog mig i ansiktet om och om igen ungefär som för att kolla att jag verkligen var där. Det var faktiskt en härlig känsla att se henne så glad, men eftersom E var så trött var det jag som fick åka och handa. Jag var alltså tvungen att lämna henne ännu en gång och det var verkligen ingen höjdare för henne. Hon blev SÅ arg. När jag kom hem från affären ville hon nästan inte se på mig. Hon hade en anklagande blick och vägrade skratta eller ens prata sådär som hon brukade. För att muntra upp henne gick jag och badade med henne. Det är typ det bästa hon vet.

Alltså, om ni kunde ha sett hennes min. Hon var så arg men ville liksom plaska ändå. Hon plaskade i vattnet med armarna lite lojt, samtidigt som hon tittade arg på mig. Humöret höll i sig ända tills hon fick mat och somnade i min famn. Det gjorde så ont i hjärtat och samtidigt visste jag att allting kunde upprepa sig morgonen efter.

Tack och lov så gick det mycket bättre på Onsdagen. Jag ammade henne inte innan jag gick utan smög bara upp. Det var jobbigt att viska hej då men inte alls lika hjärtslitande som det var i Tisdags.

Idag är det Fredag och jag njuter, förkylning till trots. Har föreslagit för E att jag kan vara hemmafru men det gick tyvärr inte hem :) Nu ska vi snart bada. Denna gång utan arga miner!