Vad arg och ledsen man blir av att läsa folks kommentarer till aftonbladets artikel om ja till surrogatmödraskap. Tänk att det finns så många som verkligen tycker att barnlösa ska förbli just utan barn "för att naturen bestämt det så". Sådana människor kan aldrig någonsin ha kommit i kontakt med barnlöshet över huvud taget. Men visst måste många av dem ha barn själva? Kan man inte relatera då? Längtade de inte till dem innan de fanns och kan de då inte förstå hur det är att längta in i det oändliga?

Många skriver också "det finns så många barn i världen som har det svårt, det är ju bara att adoptera..." som om det var världens lättaste sak att göra. Där har dom heller inte en tanke på att det är en lång och jobbig process utan de verkar mer se det som om barnen är något slags plockgodis man bara hämtar hem i en liten påse och myser med.

Blir man inte lite rädd för världen och framtiden när det finns människor med 0 medmänsklighet?

Sitter på jobbet och äter lunch framför datorn. Fastän det inte är sån stor ruljans här idag har jag ändå fått höra flera överraskade uttrop "men jobbar du redan?!". Det får mig alltid att känna mig så hemsk. Ja jag är redan tillbaka men inte för att jag själv vill det. Jag är inte nån karriärist som lever för jobbet, verkligen inte. Det har bara att göra med att E vill dela på tiden rättvist. Han vill vara hemmapappa och rå om A-V medans hon är liten och det förstår jag. Så jag sätter mig framför datorn två dagar i veckan och försöker tänka teknik och illustration. Det går väl sådär. Det är svårt att växla mellan mammaläge och kontorsläge. Alla frågar hur det känns att vara tillbaka och då ljuger jag och säger att det är kul, men helst skulle jag såklart byta blöja och hänga tvätt.

Imorse vaknade jag första gången när klockan ringde och insåg att A-V sovit hela natten utan att ha ammat någonting. Eftersom det vänstra bröstet (som jäklats hela tiden) fortfarande inte trappat ner på produktionen lika mycket som det högra var jag tvungen att väcka henne och ge henne mat. När hon låg där brevid mig insåg jag hur mycket jag saknat henne på natten. Vi hade en sån fin stund de där 10 minutrarna då hon åt. Hon sträckte upp sin lilla hand och sökte min. När hon var klar låg hon och tittade på mig och ljudade "mmmmmammma" och "brrrrrrrrrr". Jag passade på att pussa och snosa så mycket jag bara kunde innan jag var tvungen att springa upp. Fick bara 30 minuter på mig innan det var dags att åka men det var det värt!

Nu är A-V 7 1/2 månad och hon lär sig nya saker hela tiden. Hon kryper inte än men har utvecklat någon slags snurrteknik som tar henne dit hon vill. Helst vill hon bara stå hela tiden och hon kan ställa sig upp alldeles själv om man bara hjälper till med balansen. Hon vet vem mamma och pappa är och då E låter henne prata med mig i telefonen så skrattar hon och hoppar upp och ner. Då vi spelar musik brukar jag säga åt henne att dansa och då ställer hon sig på tårna i gåstolen och vevar med armarna. Hon dregglar som om munnen var en kran och det beror på att hennes högra framtand kommer att titta ut vilken dag som helst.

Nä nu måste jag försöka jobba. Med betoning på försöka.