Igår var vi på BVC för första gången sedan A-V var 5 månader och 3 veckor. Det var dags för 9-månaderskontroll. När vi satt i väntrummet fick vi se vår gamla mvc-sköterska och hon stannade och pratade en stund med oss. Det kändes så märkligt att A-V snart har varit utanför magen lika länge som hon var innuti. Kom så väl ihåg när jag satt i samma väntrum och väntade på hälsosamtalet. Då var jag i vecka 14 och var fortfarande chockad och lite förvirrad över att jag äntligen var gravid. 

Jag tänker väldigt ofta tillbaka på när jag väntade A-V. E tycker nog att jag hakat upp mig lite och det kanske jag har men jag förstår samtidigt varför. När jag var gravid kunde jag äntligen tycka om mig själv igen. Äntligen gjorde kroppen som den skulle. Samtidigt kändes allting så overkligt att varje dag blev speciell. Även de dagarna då det gjorde satans ont eller då jag kände för att kräkas hela tiden. Jag tyckte mer om mig själv och min kropp när jag väntade A-V än vad jag gör nu.

Allting kanske hör ihop med att jag tycker att det är jobbigt när tiden bara rusar iväg. Önskar att det fanns ett sätt att bevara det värdefulla lite längre. Jag tänker såklart också jättemycket på hur underbart det är nu när A-V äntligen är hos oss. Jag tycker om mig själv som mamma och jag älskar vårt liv tillsammans men tiden går alldeles för snabbt. Oron över att behöva hoppa tillbaka till barnlösheten och behandlingarna igen gör mig lite snurrig. Det är en resa vi både ser fram emot och bävar inför.

A-V väger nu 8030 gram och växer på som hon ska. Sköterskan fråga lite om vad hon kan, hur/vad hon äter och om vi tycker att hon hör som hon ska.

Hon har lärt sig att sträcka fram handen för att göra en "high-five" och nu drar hon sig upp på allt hon ser. Än så länge kommer hon inte upp på knäna så ett litet tag till kan vi njuta av att ha en bäbis som bara kan krypa. Måste hinna göra huset mer barnsäkert innan hon lär sig gå. Konstigt det där att de dras till allt som är farligt och som de inte får röra.