Idag har vi lärt oss att putta en och en kloss på kulbanan. Hon sitter upp väldigt stadigt och väljer själv när hon ska ner i krypläge. Idag visade hon också att hon förstår vad kramas är då hon turades om att dela ut dom till alla leksakerna.

Underlägget på bordet är jätterolig att leka med, bara för att man inte får. Så fort jag tittar bort slänger hon ner det på golvet. Nu har hon sett den glansiga undersidan också så nu ska hon spegla sig i det hela tiden.

Idag är det min tur att vara hemma med A-V. Dagen började som vanligt med att hon väckte mig genom att säga "maamma" och kasta nappen genom spjälorna. Då hon drar sig upp till halvliggandes vet man att hon inte kommer att somna om. Jag la henne hos migochvi läste en av favvopixiböckerna "knöl och bök och kissolyckan". Hon älskar att läsa bok. Jag var så trött att jag slöddrade och försökte smyga in nappen i munnen på henne så att jon skulle bli trött. Det funkade inte alls. Efter boken började hon klättra på mig och drog avmig täcket. Det var bara att lyda och gå upp.

Vi åt en mysig frukost tillsammans och efteråt borstade vi tänderna. Hon älskar att titta sig i spegeln och nu vinkar hon med hela handleden. Nu ligger jag på golvet i hennes rum medans hon kryper cirklar omkring mig och säger "nananana" och "mamma". Det står att kring 9 månader kan de få separationsångest och vill vara nära hela tiden, något vi verkligen rycker stämmer. Så fortjag försöker gå härifrån börjar hon skrika och jaga mig. Igår vågade hon inte vara i famnen hos sin farfar och hon vill hela tiden ha koll på vad som händer.

Nu närmar sig ettårsdagen med stora steg. Svårt svårt att förstå och hinna med!

Igår var vi på BVC för första gången sedan A-V var 5 månader och 3 veckor. Det var dags för 9-månaderskontroll. När vi satt i väntrummet fick vi se vår gamla mvc-sköterska och hon stannade och pratade en stund med oss. Det kändes så märkligt att A-V snart har varit utanför magen lika länge som hon var innuti. Kom så väl ihåg när jag satt i samma väntrum och väntade på hälsosamtalet. Då var jag i vecka 14 och var fortfarande chockad och lite förvirrad över att jag äntligen var gravid. 

Jag tänker väldigt ofta tillbaka på när jag väntade A-V. E tycker nog att jag hakat upp mig lite och det kanske jag har men jag förstår samtidigt varför. När jag var gravid kunde jag äntligen tycka om mig själv igen. Äntligen gjorde kroppen som den skulle. Samtidigt kändes allting så overkligt att varje dag blev speciell. Även de dagarna då det gjorde satans ont eller då jag kände för att kräkas hela tiden. Jag tyckte mer om mig själv och min kropp när jag väntade A-V än vad jag gör nu.

Allting kanske hör ihop med att jag tycker att det är jobbigt när tiden bara rusar iväg. Önskar att det fanns ett sätt att bevara det värdefulla lite längre. Jag tänker såklart också jättemycket på hur underbart det är nu när A-V äntligen är hos oss. Jag tycker om mig själv som mamma och jag älskar vårt liv tillsammans men tiden går alldeles för snabbt. Oron över att behöva hoppa tillbaka till barnlösheten och behandlingarna igen gör mig lite snurrig. Det är en resa vi både ser fram emot och bävar inför.

A-V väger nu 8030 gram och växer på som hon ska. Sköterskan fråga lite om vad hon kan, hur/vad hon äter och om vi tycker att hon hör som hon ska.

Hon har lärt sig att sträcka fram handen för att göra en "high-five" och nu drar hon sig upp på allt hon ser. Än så länge kommer hon inte upp på knäna så ett litet tag till kan vi njuta av att ha en bäbis som bara kan krypa. Måste hinna göra huset mer barnsäkert innan hon lär sig gå. Konstigt det där att de dras till allt som är farligt och som de inte får röra.

A-V har fått sin sjunde tand. Nu kan hon bitas utav bara den. E har gjort misstaget att sticka in fingret i munnen på henne några gånger men kommer nog att akta sig för det framöver. Tre småtänder sitter i underkäken och fyra på ovankäken. Vi får det aldrig på bild för det är tydligen topphemligt men hennes fina framtänder har en liten madonnaglipa som kommit nu på slutet. Någon annans bäbis som fått något liknande? Undrar om det växer bort med tiden. Det ser iallafall otroligt gulligt ut nu när hon ler.

Hon visar mer och mer att hon faktiskt har ett humör. Speciellt svärmor och svärfar har svurit på att hon aldrig någonsin kan vara "besvärlig" och att hon är världens lugnaste tjej. Nu efter åtta månader har de fått se att även hon kan ställa till med skrikkalas. Det beror väl på att hon nu kan krälkrypa och klättra fram till det man vill istället för att sitta snällt och vänta på att bli underhållen.

På Söndag är det familjegudstjänst i kyrkan och vi i babysången ska framträda med några visor och ramsor. Det kändes så märkligt när körledaren sa att vi är gruppen med de stora barnen. När hände det?! Sen är det slut och vi blir inte kallade till någon mer grupp förens hon fyller 5 år då de har någon sorts reunionsånggrupp. Jag har svårt att ens tänka mig hur hon kommer att vara som femåring men inser att det bara kommer att smälla till så är vi där.

Här är en bild på den vanligaste vardagssituationen här hemma. A-V har precis ätit frukost och det är äntligen dags för mig att få lite flingor och mjölk. Då tittar hon på mig med denna minen och en speciell doft sprider sig i köket. Minns inte sist jag åt frukost utan att först behöva byta bajsblöja. Vill inte minnas det heller, detta är mycket bättre!

Undrar verkligen vart mensen tog vägen. Trodde ju att den skulle komma för någon månad sen men efter nån droppe blod så kom det inget mer. Går runt och känner som om jag har konstant ägglossning ungefär. Det ilar och drar och spänner. Ofta fantomsparkar det. Men ingen mens. Har ju ingen aning om den ens kommer tillbaka. Det var väldigt länge sen jag var utan hormoner nu och jag gissar på en cykel som är alldeles för lång. Det strulade ju redigt där i början innan vi åt pergotime.

Jag ammar fortfarande lite morgon och kväll så det har säkert något med det att göra. Längtar verkligen inte efter den men det skulle vara skönt om jag fick lite ordning på den iallafall. Irriterande också att känna ägglossningskänningar när jag vet att jag inte har någon egen ägglossning.

Igår åkte vi till styvpäronen för att fika. Samtalet gled in på barn och de fiskade väl lite skulle jag tro om hur det blir framöver. De har nämligen redan börjat tänka på fler barnbarn.  E´s pappa tror fortfarande (!) väldigt bestämt att våra problem berodde på att jag tränade så mycket. Både jag och E rättade honom men han vägrade ändra åsikt. Han fällde någon kommentar om att det säkert hade "rättat till sig" nu och att det kunde börja "ploppa ut" barn när vi minst anar det. Jag svarade med "om vi skulle bli med barn nu plötsligt på egen hand så skulle jag gå ut och köpa en jävla massa trisslotter".

Jag gick och la mig igår, rätt så sent för vi myste framför tv:n med varsin pajbit. Kände som vanligt att det skulle bli jätteskönt att sova. La mig på kudden och stirrade i taket. Och där låg jag sen stirrandes utan att kunna sova. All trötthet var som bortblåst och det gick inte att somna! Klockan 3.30 vaknade A-V och fick mat. Tror att jag somnade några minuter kring 5-6 tiden. Drömde korta obehagliga drömmar och sen var det dags att kliva upp. Fortfarande pigg!

E låg och sov hur gott som helst. Han drömde att han var trummis för Kent.

Nu är det snart dags för lunch och jag är fortfarande piggelin. Konstig känsla när man är van att kunna somna ståendes. Antar att jag blir helt däckad efter jobbet.

Påsken har varit mysig. Vi har sovit länge alla tre. I samma säng på morgontimmarna och jag har fått extra tid att snosa mig in i hennes lilla nacke. Jag ammar fortfarande på natten/morgonen men det känns att det är på sluttampen. Häromnatten ville hon ha mat och då jag la henne till bröstet skulle jag skjuta in hennes kropp mot min men lyckades inte. Hon har blivit för lång för det. Hon har blivit för stor för att ligga som en liten groda mot mitt bröst när vi är ute och går också. Nu vänder hon sig automatiskt utåt med kroppen så att hon ska se så mycket som möjligt. Nu kryper hon ifrån mig när vi leker på golvet. Det är mycket mer distans nu.

Men det nya för med sig mycket bra saker också såklart. Nu kan hon kramas och bestämmer själv (oftast) när hon vill dela ut dem. Hon kanske inte ligger kvar på samma plats när vi leker/myser men hon kan dansa och på många sätt kroppsligt visa när hon är glad och upprymd. När vi läser godnattsaga är hon gammal nog att uppskatta de fina bilderna och tycker att det är kul att ligga still och lyssna.

Imorgon är det dags för jobb igen. Det känns helt ok. Hade lite ångest över att behöva gå in till chefen och erkänna att jag tappat bort min mobiltelefon (klant som jag är! Har letat efter den i två veckor) men tack och lov hittade E den ikväll!! Dagarna går fort och det är kul att komma hem till A-V eftersom hon blir så himla glad av att se mig.