A-V har äntligen somnat i spjälsängen och jag får sätta mig med en kopp kaffe. Det tog ett bra tag innan hon slutade skrika efter mig. Ville vara med när jag städade trots att hon gnuggade ögonen hela tiden. Hon känns så himla stor nu, när hon säger mamma och vill vara med överallt. Idag städade jag undan liggdelen till vagnen som bara legat i ett hörn i två-tre månader. Det känns som igår vi fick hem vagnen och man undrar ju vart den lilla späda bäbisgrodan tog vägen? I Juli har det gått ett år!

Får lite panik över allt som inte kommer tillbaka och undrar om jag var smart nog att stanna upp och ta in varje ögonblick? Det är så mycket som kommer att glömmas bort. Som hennes speciella skratt som hon har nu, eller hur hon ser ut när hon är busig. Jag kan ju inte heller videofilma henne hela tiden, fastän jag önskar att jag kunde.

Sedan hon kom till världen har jag börjat tänka mycket på livet och döden. Det var som att vakna upp ur en dröm och inse att livet är fasiken jävligt kort. Ungefär som när man var liten och för första gången förstod att alla någon gång ska gå bort. Jag måste dö ifrån Henne med stort H en dag. Om ett år går såhär snabbt, hur fort kommer inte resten att gå då? Jag tänker mycket på att en dag kommer vi inte att ha små barn längre och en dag kommer vi inte att kunna längta och planera efter att bli gravida heller. Förhoppningsvis får vi bli välsignade med ett barn till. Önsketänkandet drömmer redan om kanske två till men det känns ju girigt att längta efter många barn när man har problem med fertiliteten.

Men så länge längtan finns där finns nog också glöden och orken. Min mormor som är 83 säger att hon blinkade och sen var hon gammal. Det är nog precis så det kommer att kännas. Hoppas att jag lär A-V att ta tillvara på varje dag. Hoppas att jag lärt mig själv att göra detsamma innan jag måste lära henne. Nu vaknar hon igen så nu ska vi kramas.