A-V har äntligen somnat i spjälsängen och jag får sätta mig med en kopp kaffe. Det tog ett bra tag innan hon slutade skrika efter mig. Ville vara med när jag städade trots att hon gnuggade ögonen hela tiden. Hon känns så himla stor nu, när hon säger mamma och vill vara med överallt. Idag städade jag undan liggdelen till vagnen som bara legat i ett hörn i två-tre månader. Det känns som igår vi fick hem vagnen och man undrar ju vart den lilla späda bäbisgrodan tog vägen? I Juli har det gått ett år!

Får lite panik över allt som inte kommer tillbaka och undrar om jag var smart nog att stanna upp och ta in varje ögonblick? Det är så mycket som kommer att glömmas bort. Som hennes speciella skratt som hon har nu, eller hur hon ser ut när hon är busig. Jag kan ju inte heller videofilma henne hela tiden, fastän jag önskar att jag kunde.

Sedan hon kom till världen har jag börjat tänka mycket på livet och döden. Det var som att vakna upp ur en dröm och inse att livet är fasiken jävligt kort. Ungefär som när man var liten och för första gången förstod att alla någon gång ska gå bort. Jag måste dö ifrån Henne med stort H en dag. Om ett år går såhär snabbt, hur fort kommer inte resten att gå då? Jag tänker mycket på att en dag kommer vi inte att ha små barn längre och en dag kommer vi inte att kunna längta och planera efter att bli gravida heller. Förhoppningsvis får vi bli välsignade med ett barn till. Önsketänkandet drömmer redan om kanske två till men det känns ju girigt att längta efter många barn när man har problem med fertiliteten.

Men så länge längtan finns där finns nog också glöden och orken. Min mormor som är 83 säger att hon blinkade och sen var hon gammal. Det är nog precis så det kommer att kännas. Hoppas att jag lär A-V att ta tillvara på varje dag. Hoppas att jag lärt mig själv att göra detsamma innan jag måste lära henne. Nu vaknar hon igen så nu ska vi kramas.

Den första Valborg för A-V spenderades med fina vänner och mycket mys. Allting fick gå i barnens tempo och det blev mycket ljud och mycket rörelse. Det var så skönt att träffas helt kravlöst, utan att känna sig störd av att barnet skriker och ålar sig när vi försöker äta samtidigt som hon inte vill vara själv på golvet.

A-V ställde sig ju upp för första gången igår och sen dess är hon som tokig på att stå hela tiden. Med det kommer ju också många fler smällar i huvudet och magen då hon plötsligt dimper i golvet. Hon verkar faktiskt nästan helt oberörd av det. Av alla gånger hon slagit sig har hon bara börjat gråta några enstaka gånger och det är skönt att hon är ganska tålig och vågar försöka prova på saker själv. När vi kom hem sent på kvällen tog vi tag i att sänka hennes spjälsäng. Det kändes bra men samtidigt lite jobbigt. Tiden har gått så fort! Hon är inte en liten liten bäbis längre. På något dumt sätt hade jag tagit för givet att hon skulle vara bäbis länge, men så är det ju inte.

 
Här sover hon första natten med sängen nedsänkt <3!

Och när vi vaknade stod hon upp och tittade på oss som om hon aldrig gjort någonting annat.

Idag har vi varit på prommenad i skogen för att fika och för att reka lite inför ett bröllop som vi ska få fota på. Det blåste lite kallt men det var väldigt mysigt. A-V kommer nog snart att kunna springa omkring och leka med sina två kusiner.

Igår var jag hos farbror doktorn för att kolla upp en del födelsemärken som växt och/eller tillkommit på kort tid. Han förklarade att det inte var någon fara men att de antagligen beror på alla hormoner jag stoppat i mig under behandlingarna. Kroppen hormonchockas ju något fruktansvärt av allt man måste spruta in, svälja eller spraya. Skönt att veta att det inte berodde på någonting farligt iaf, hypokondriker som jag är. Apropå hormoner så känns det som om kroppen åker bergodalbana nuförtiden. Vissa dagar känns det som om äggstockarna ska hoppa ur magen och jag har inte många dagar varje månad som jag inte har ont. Mensen lyser dock med sin frånvaro fortfarande. Undrade ett litet tag om jag skulle börja med ägglossningstester sen när/om den kommer tillbaka. Bara för att kolla om jag någon gång kanske möjligtvis skulle få något ägg som släpper... men usch vad jag mådde illa bara av tanken på de där testen. Nej det är nog bäst att inte tänka alls på sånt där förens vi orkar hoppa på hästen igen.