Jaha då sitter man på jobbet igen då. Veckorna bara flyger förbi! Här kommer ännu en hattig och osammanhängande uppdatering. (Det blir inga skönflytande texter i denna bloggen verkar det som).

Det händer så mycket i vårt liv nu och jag försöker skriva i A-V´s bok varje gång det sker något speciellt men det är svårt att hinna med. Samtidigt vill jag skriva så mycket det bara går så att den känns välfylld när/om hon en dag vill läsa om hur vi hade det under hennes första år.

I veckan som varit har jag både varit med, skjutsat och organiserat samt tagit kort på en möhippa och en svensexa. Jag har också tagit kort på vigselringarna och varit på ettårskalas för A-Vs kompis Sixten. A-V har släppt taget om bordet för första gången, utan att hon tänkte på det stod hon och balanserade i några sekunder. Jag och E stod förstenade bredvid och höll andan. Det var ett sånt fint ögonblick. Kul att vi fick se det båda två!

Härom morgonen gosade vi länge i sängen alla tre. Vi har blivit ganska duktiga på att sova med ett öga och hålla koll på en klättrande uttråkad bäbis med det andra. Vid ett tillfälle tappade hon nappen och jag kan svära på att hon sa "tappade nappen". Det kan iofs vara föräldraöronen som spelar ett spratt så jag räknar det väl inte som den första meningen men roligt var det. Vi påminns hela tiden om att att hon blivit så stor. Häromdagen fick hon för första gången sitta i kundvagnen när vi handladepå ICA. Eftersom hon var lite småhungrig fick hon en banan och den satt hon och höll i själv. Hon kunde och ville äta den helt själv också men jag är så rädd att hon ska sätta i halsen så jag vågade inte riktigt låta henne hållas.

Det är lite spännd stämning på jobbet eftersom 25 st ska bli varslade nästa vecka. Jag har ingen aning om jag hänger löst men tar det ändå med ro. Det finns inte så mycket man kan göra. Håller tummarna att jag får vara kvar, och att mina släktingar också får behålla sina jobb. Det har defenitivt sina nackdelar att ha nästintill hela familjen på samma bolag.

Jag och mamma har hamnat i en jättemysko disskussion. Vet inte hur det kom på tal men jag sa iallafall att om man får drömma så är mitt och E´s önskescenario att en dag få tre barn tillsammans. Det tyckte hon inte alls om. Hon tycker att man bara ska skaffa två barn nuförtiden och då jag tog illa upp och försökte få en förklaring till varför hon har den inställningen drog hon iväg nån lång förklaring om att barn nuförtiden behöver så mycket hjälp med läxorna, tiden räcker inte till osv. Vi var helt klart oeniga alltså. Det sista vi har sagt om ämnet är "Jaha, så du vill alltså inte ha fler barnbarn från oss?" "jo, men bara ett"... Är inte det en jättekonstig reaktion från en mormor?