Dagen efter att hon fyllt 11 månader var det dags att lämna bort henne för första gången. Farmor och farfar har tjatat sen spädbarnstiden så de hade självklart första tjing. Jag gruvade mig innan och det var lite jobbigt att packa väskan. Två ombyten med småkläder och en liten rosa tandborste låg och väntade utanför skötväskan. Boken om djuren där man får känna på pälsen följde också med.

Jag och E stannade trots stressen innan bröllopet ett tag hos svärföräldrarna för att hon inte skulle känna att vi bara försvann. När det var dags att åka satte vi henne vid lådan med leksaker och då brydde hon sig inte om att vi gick därifrån. Vilken otroligt konstig och tom känsla som inföll sen. I bilen på väg till festligheterna satt vi för det mesta helt tyst. Det kändes så tydligt att det saknades någon.

Under kvällen fick vi några bilder skickade till oss och då jag inte tvingade E att dansa loss till livebandet så satt han mest och visade mig på bilder av A-V på telefonen.

På Söndag åkte vi och hämtade henne. Hon är fortfarande väldigt mammakär så för att E skulle få så mycket uppmärksamhet (och kanske en och annan kram) som möjligt så fick han gå in först medans jag väntade utanför någon minut. Visst blev hon glad när vi kom men det var inget dramatiskt. Hennes något äldre kusin hade kommit dit för att leka så hon ville helst ner på golvet så fort som möjligt. Vi skyndade att pussa och sen var vi tvungen att släppa henne igen. Det märks som sagt att hon blir äldre.

Det verkar som om jag slipper oroa mig för jobbet iallafall. Idag skulle de berörda få veta och vår grupp har inte hört någonting. Skönt!