Idag jobbar jag första dagen efter semestern. Jävulusiskt trött efter en natt där A-V vaknade minst fem ggr och ville över till vår säng. Ställde sig upp och slängde över sin kudde på mitt huvud. Det är som om hon förstått min och E´s pågående disskusion om när vi ska flytta in henne till ett eget rum för enda sedan E började propsa på det har hon behövt mer närhet. Det går som vanligt jättebra att lägga henne för natten men då hon vaknar till för första gången vid ca 2 är det jättesvårt att få henne att finna ro igen. Hon trevar efter min hand och vill helst känna min hand ovanpå hennes panna. Inatt var inget undantag och när Hon inte höll Mig vaken höll jag mig själv uppe genom att ligga och lyssna efter hennes andning då hon envisades med att borra ner huvudet i kudden så djupt att bara öronen stack upp på sidan.

Men jag ska inte klaga igentligen. Tror ni mig när jag skriver att hon sovit i snitt till 10 varje morgon under semestern? Vilken tur att hon fick mina tröttgener iställer för E´s morgonpigga uppochhoppa-gener.

___________________________________________________________________________________

Så fort jag kom till kontoret imorse ringde jag Kvinnokliniken. Nu är A-V över året och mensen har fortfarande inte kommit igång. Däremot kan det komma nån droppe efter sex. Och det känns ju sådär :/ Många ggr har jag tänkt "nä nu måste den vara på väg" och det gör ofta ont i magen precis som om den skulle komma... men inget händer.

Det första rådet jag fick var som vanligt "ta ett gravtest" men det finns verkligen ingen chans att det skulle kunna vara något sådant på g. Det andra rådet var att avvakta. Inte så oväntat. Hade kännts bättre med en tid för cellprov eller något. Får väl sluta tänka på det så kanske den dyker upp.

Ikväll ska jag iväg och titta på en ny motorcykel. Det har kännts jätteroligt och spännande men nu de sista dagarna har den känslan mattats av efter kommentarer och blickar från släktingar. Mest från min mamma och min moster. Det verkar som om jag inte ska få ha en hobby bara för att jag är mamma och för att vi håller på att renovera köket. Inte för att de har någon som helst inblick i vår ekonomi. "Men ska du verkligen köpa ny hoj du som är mamma!?" "Du kommer aldrig att kunna köra på den och nästa sommar är du säkert gravid igen och då kan du ju heller inte åka" "Ni som håller på att renovera köket, ska du köpa dyr hoj då?!".

Jag har inte ens vågat säga något om det inför E´s föräldrar för jag vet inte hur det skulle reagera. På något sätt känner jag mig hemsk nu som ens tänker tanken på att byta till en något dyrare hoj.

Undrar om de skulle reagerat likadant om det var E som ville köpa motorcykel. Det är så typiskt att man måste känna sig skyldig och dum när man som mamma/kvinna/tjej vill unna sig något. Att det är mest från andra kvinnor reaktionerna kommer är ju faktiskt hemskt det också!

Vi får se hur det blir.