EttVanligtLiv

Alla inlägg den 21 augusti 2013

Av EVL - 21 augusti 2013 14:50

Jag har alltid varit en känslomänniska. Skulle aldrig kunna jobba med hemtjänst eller inom vårdyrket på något sätt. Jag får ont i hjärtat när jag ser äldre människor och döden skrämmer mig något så fruktansvärt. Tänker jag för mycket på det får jag svårt att andas. Sen A-V föddes har det bara blivit värre och som många andra nyblivna föräldrar gick det upp för mig att "herregud jag ska ju dö ifrån henne!". Vad himla taskigt! Och hur ska hennes liv bli och kommer jag att finnas där och om jag nu är så gammal att jag har egna barn hur gammal är då inte min mamma och pappa.. jag har växt upp, när hände det?!... osv osv.


Jag har hört att det är väldigt vanligt att man börjar tänka mer på döden och allt som skrämmer en när man fått barn, men jag tänker verkligen på det hela tiden. Denna veckan har det varit mer än vanligt. Stundtals har det kännts ganska tungt. Det beror på flera personliga saker som jag inte vill gå in på här men som är irriterande att behöva ta hand om för jag orkar inte/tycker inte att jag som den yngre generationen ska behöva reda ut den äldre generationens skit. Det men också vårt besök hos min farmor och farfar satte spår. Jag, E och A-V lekte i lekparken nära deras hyreshus och bestämde oss för att hälsa på för en gångs skull. Vi har inte haft så mycket kontakt med dom på sistone och så har det iofs alltid varit med dom. De ringer aldrig för att höra hur det är med oss eller för att de saknar oss. Det har alltid varit upp till oss barnbarn att hålla kontakten.

Iallafall så ringde vi på dörren och redan när farmor svarade i porttelefonen hörde jag att något hade ändrats. Hon har börjat bli rejält dement. Hon lyckades inte ens trycka på rätt knapp så att vi kunde öppna dörren. När vi väl kom in i lägenheten slogs vi emot av en skarp urinlukt. Golven var skitiga och det var ostädat överallt. Farmor kan nästan inte gå och sitter ofta ensam så jag förstår att det är brist på stimualans som är boven. Det har gått väldigt fort nerför för henne. När vi satt där och pratade insåg jag att det nog inte finns så många tillfällen kvar för oss att träffa henne såhär.


Och då blev jag såklart ledsen, men också arg. Arg för att livet går så jävla fort, för att de aldrig hör av sig, för att jag inte varit på besök på länge, för att jag ville hjälpa till men inte visste hur och arg för att jag inte bara kan vara glad och lycklig som äntligen har en liten dotter utan måste gå och oroa mig och vara rädd för döden.

Nuförtiden när jag hälsar på min mormor (vilket händer ganska ofta för hon visar stort intresse för både mig och A-V) är jag livrädd varje gång hon försvinner in på toaletten utan att säga något eller när hon blir trött av att ha stått upp för mycket. Ibland sätter hon i halsen så att hon hostar länge och ibland har hon till och med kräkts för att hon ätit för lite och/eller för dåligt på dagen. Ibland har jag tvingat mig att gå till henne utan att ha någon annan med.


Det är så svårt att acceptera det som kommer att hända oss alla. Det värsta är att det kommer att drabba A-V. Ibland känner jag mig skyldig som vill ha flera barn för att vara omringad av en stor familj som kan ge mig kärlek.


Jag vet inte hur man kan skaka av sig den här rädslan.

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2013 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards