Jag har alltid varit en känslomänniska. Skulle aldrig kunna jobba med hemtjänst eller inom vårdyrket på något sätt. Jag får ont i hjärtat när jag ser äldre människor och döden skrämmer mig något så fruktansvärt. Tänker jag för mycket på det får jag svårt att andas. Sen A-V föddes har det bara blivit värre och som många andra nyblivna föräldrar gick det upp för mig att "herregud jag ska ju dö ifrån henne!". Vad himla taskigt! Och hur ska hennes liv bli och kommer jag att finnas där och om jag nu är så gammal att jag har egna barn hur gammal är då inte min mamma och pappa.. jag har växt upp, när hände det?!... osv osv.

Jag har hört att det är väldigt vanligt att man börjar tänka mer på döden och allt som skrämmer en när man fått barn, men jag tänker verkligen på det hela tiden. Denna veckan har det varit mer än vanligt. Stundtals har det kännts ganska tungt. Det beror på flera personliga saker som jag inte vill gå in på här men som är irriterande att behöva ta hand om för jag orkar inte/tycker inte att jag som den yngre generationen ska behöva reda ut den äldre generationens skit. Det men också vårt besök hos min farmor och farfar satte spår. Jag, E och A-V lekte i lekparken nära deras hyreshus och bestämde oss för att hälsa på för en gångs skull. Vi har inte haft så mycket kontakt med dom på sistone och så har det iofs alltid varit med dom. De ringer aldrig för att höra hur det är med oss eller för att de saknar oss. Det har alltid varit upp till oss barnbarn att hålla kontakten.

Iallafall så ringde vi på dörren och redan när farmor svarade i porttelefonen hörde jag att något hade ändrats. Hon har börjat bli rejält dement. Hon lyckades inte ens trycka på rätt knapp så att vi kunde öppna dörren. När vi väl kom in i lägenheten slogs vi emot av en skarp urinlukt. Golven var skitiga och det var ostädat överallt. Farmor kan nästan inte gå och sitter ofta ensam så jag förstår att det är brist på stimualans som är boven. Det har gått väldigt fort nerför för henne. När vi satt där och pratade insåg jag att det nog inte finns så många tillfällen kvar för oss att träffa henne såhär.

Och då blev jag såklart ledsen, men också arg. Arg för att livet går så jävla fort, för att de aldrig hör av sig, för att jag inte varit på besök på länge, för att jag ville hjälpa till men inte visste hur och arg för att jag inte bara kan vara glad och lycklig som äntligen har en liten dotter utan måste gå och oroa mig och vara rädd för döden.

Nuförtiden när jag hälsar på min mormor (vilket händer ganska ofta för hon visar stort intresse för både mig och A-V) är jag livrädd varje gång hon försvinner in på toaletten utan att säga något eller när hon blir trött av att ha stått upp för mycket. Ibland sätter hon i halsen så att hon hostar länge och ibland har hon till och med kräkts för att hon ätit för lite och/eller för dåligt på dagen. Ibland har jag tvingat mig att gå till henne utan att ha någon annan med.

Det är så svårt att acceptera det som kommer att hända oss alla. Det värsta är att det kommer att drabba A-V. Ibland känner jag mig skyldig som vill ha flera barn för att vara omringad av en stor familj som kan ge mig kärlek.

Jag vet inte hur man kan skaka av sig den här rädslan.

 

Icka

26 augusti 2013 21:56

Läste en av bloggarna ja följer ikväll o tänkte på dej, det handlade just om föräldraoro =)
http://www.barnakuten.nu/
Kram

http://ickans.wordpress.com

EVL

28 augusti 2013 00:31

Tack fina du för länken! Kram!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...