Vi slammrar och stökar när vi sätter upp nya fönster och river vägg i köket, därför har A-V varit hos mina svärföräldrar från i fredagskväll. Det är sånt oerhört tomrum efter henne att tystheten ekar i hela huset. Tur att vi har så mycket att göra att vi inte hinner tänka så mycket på det, och tur att svärmor lägger upp filmsnuttar på henne på facebook. Både jag och E tittade på det om och om igen och suckade längtansfullt.

Värst var det på morgonen. Tystheten, blä. Påminner alldeles för mycket om barnlösheten som var ett enda vaacum. Visst det är kul att kunna göra lite som man vill och vara uppe sent, spela hög musik... Men vad är det mot att få snosa henne i nacken, hålla hennes hand mellan spjälorna på hennes säng när hon sover eller vakna av att hon kastar in sin kudde på mig och säger "titta"?