Nä det är ju mesigt att bara ha ögoninflammation tänkte kroppen så vi körde på med förkylning också. E har varit för närgången så hans ögon kliar de med. A-V har klarat sig än så länge.

Idag berättade Es syster för de närmsta att hon är gravid. Vi var där direkt efteråt, kändes bara roligt - skönt! Ingen kniv i hjärtat denna gång.

Har redan börjat googla "fet med blastocyst" och har blivit nervös och rädd. Ska inhandla folsyra och vitaminer i veckan. Tycker att det är konstigt att börja om och att det nu inte kommer att vara A-V vi kämpar för.

Känner mer fantomsparkar än någonsin. Försöker hålla koll på en menscykel som låg på 83 dagar förra gången och nu är den inne på dag 35 utan blod.

Det är 81 dagar kvar till den 2a December (kunde inte hålla mig Fia)!

Tack för alla kommentarer. Ska svara så fort jag fått tillbaka synen.

Ja konstig rubrik, men läs vidare så förstår du...

Idag hade Pennan och Kameran ett hastjobb. Mataffären där E jobbar behöver gruppkort och porträttbilder på personalen så vi tog ledigt från ordinarie jobb och skulle dit tidigt på morgonen. Allt var färdigt inför morgonen men när jag vaknade kände jag att något var fel. En snabb titt i spegeln inne på toaletten bekräftade det jag befarade. Ögoninflammation, på ena ögat. Alltså det såg ut som en blödande kanelbulle! Och där stod jag och skulle iväg på jobb. Dessutom var det första gången jag skulle träffa vissa av Es kollegor.

Panik! Dessutom gjorde det förjäkla ont också. Jag sprang ner i källaren och tog en isglass och tryckte den mot ögat. Funderade på om jag skulle ha på mig några gamla glasögon men de ramade bara in katastrofen.

Efter en halvtimmes isglassterapi såg det "bara" ut som om jag hade varit i lite slagsmål och/eller att jag tittat in i solen för länge och måste kisa med ena ögat hela tiden... Det fick duga.

Nu har det spridit sig till båda ögonen och det känns som två stora skavsår. Har kletat i gul salva som gör att jag ser allting i en dimma och har stavat fel i denna text ca 10000 ggr.

Hoppas kunna öppna ögonen imorgon när jag vaknar och att A-V inte blir smittad... för hur kletar man gul kräm i en ledsen bäbis ögon!? Låter som mission impossible.

En halvtimme efter att jag skickat mejlet till TF ringde fina Ellen upp. Det var surrealistiskt att höra hennes röst och jag åkte på en flashbackvåg tillbaka till innan A-V blev till. Jag blev oväntat mycket påverkad men lyckades nog dölja det väl.

Ellen tyckte att en tid tidigt i december är att föredra så att alla prover hinner komma tillbaka. Vi fick en tid den 2a december kl 9. Det är ju inte långt dit! Jag har stått emot att räkna dagarna än så länge men det kommer jag nog att göra så fort jag får chansen.

Skickade just ett mejl till TF för att höra om vad som ska göras innan ett frysförsök och hur man ska lägga upp det tidsmässigt. Det blir mer och mer verkligt att vi ska sätta igång igen snart. Oj...

När jag var gravid trodde jag att jag skulle behöva en mysig stol inne i A-Vs rum för amningen. Tror jag satt i den en enda gång när det var dags att ge henne mat. Från början använde jag inlägg och då var det struligt att både få dit den och bäbisen till bröstet. Då var det enklare att ligga ner på sängen istället. Dessutom var jag oftast trött så då var det mysigast att hålla till på sängen eller i en mjuk soffa.

Så stolen har bara stått där i hennes rum tills idag. Nu sitter jaghär och njuter av att hon kan och vill leka själv. Då och då kommer hon fram till mig och lämnar över något eller vill ha en kram, annars kryper hon omkring och plockar med saker, vispar i små grytor och blir exalterad över någon bok hon känner igen.

Igår på kvällen fick hon plötsligt feber så alla tre har sovit oroligt. Det har varit en lång dag som mest gått ut på att få henne att äta någonting. Hitills har vi fått i henne lite plommon, en danoninoglass, vatten, mjölk och lite lingonsylt med grädde.

Lingonsylten och grädden låg på nygräddade plättar men så fort jag satte fram tallriken till henne tog hon tag i min hand, vinklade den uppåt, tog en plätt och la den i min handflata. Resten slängde hon på golvet.

Så skönt att få sitta ner en stund. Här skulle man ju kunna sova!

Sitter och funderar lite över framtiden, hur det ska bli med läkarbesök och tester och när vi ska börja rota i allt det där igen. Mensen behagade komma tillbaka för ca en månad sedan och höll i sig i över två veckor. Ingen sån där bekant hemsk mensvärk och Jag känner att saker och ting inte står rätt till, precis som innan A-V. Ägglossning kan jag ju bara se mig om i stjärnorna efter.När det är dags kommer vi väl att få ta sprutor eller äta *kräks* pergotime.

Sätter mer än gärna sprutor i magen än knaprar de där hemska tabletterna igen. De gjorde mig till en sömnlös hormonzombie.

Undrar vad som ska kontrolleras före? Vill TF ta om en massa prover? Kommer jag att få äta provera i en cykel innan och måste räkna med det i planeringen?

Vad konstigt det känns att tänka på det här redan. Samtidigt måste vi ju räkna med att det kan ta lång tid om det ens fungerar igen. Vi tar ingenting för givet längre.

Det här med folks kommentarer. Tror inte att någon förälder eller ofrivilligt barnlös blivit skonade ifrån dem. Innan vi blev med barn var det uppmuntrande ord och bedyringar om att det skulle fungera bara vi slappnade av osv. Nu när vi har ett barn är det tips och trix och "råd" som ibland kan driva mig till vansinne. En sån där återkommande sak är hurvida hon ska få äta kakor och glass osv när vi fikar. Det kommer upp varenda gång vi ska dricka kaffe någonstans. "Kaaan hon inte få en kaka? det är ju synd om henne att hon bara får äta majskrok och de äldre barnen får bulla".

Vadå synd? Hon vet väl inte hur bullar smakar? Hon har inget sockersug så för henne är en majskrok eller en bit frukt alldeles tillräckligt.

En annan sak som går mig på nerverna är när folk (läs oftast min mamma) kommer med tips och trix om sådant som är

fullständigt självklart. "Ni borstar väl tänderna på henne innan hon ska sova?" "Hon får väl mycket vatten nu när det är så varmt?"

Men det värsta är något som både jag och E fått höra heeeeeela sommaren är "Oj... någon har fått lite färg i sommar" "Oj, har hon fått sola?" "Oj... hon är solbränd". Det spelar ingen roll hur många ggr vi säger "nej hon har en sådan hudfärg. Så såg hon ut när hon föddes. Självklart har vi inte solat med henne". Vi får ändå den där misstroende blicken.

Det är väl bara bra att hon inte blev lika blekvit som sin mor....

A-V som 13 månader.

Sover fortfarande i sin säng bredvid mig om natten. Oftast helt utan täcke och med huvdet åt fel håll.

Har börjat gå mer och mer. Är otroligt stadig när hon står upp men ser liksom inte nyttan med att enbart gå.

Kan peka ut kroppsdelar, lampor, folk hon känner, katten, hundar...

Säger "mamma", "pappa", "Igen", "Tatt (tack)", "Bmm (till Bamse)", "Alvin (en hund)". Härmar våra ord då och då men säger dem oftast inte igen sen.

Hatar att ligga på skötbordet och blir galen när hon åker vagn (om man inte sätter fast henne, då kan hon sitta hur lugnt som helst).

Älskar att läsa böcker och bläddrar gärna själv eller kommer med den till oss och vill sitta i knät.

Leker jättebra alldeles själv (skönt!)

Varje gång vi fikar eller äter vid bordet vill hon sitta mellan oss och smaka. Tycker om allting.

Hon älskar sura frukter och kan sitta länge och mumsa på ett äpple från trädgården. Nu på hösten får hon sitta och plocka med små lingon innan maten. Det tycker hon är jättegott och roligt.

Älskar barn och vill vara med och iaktar deras lek alldeles fascinerat. Kommer antagligen att ha jättekul på dagis framöver.

Är fortfarande en sjusovare som går upp runt 9 varje dag.

Älskar att kramas och har börjat att pussas också. Ibland blir hon för gosig och tar en tugga också.

Använder alla våra möbler som gåvagn, förutom gåvagnen.

Skämtar med oss hela tiden. Jagar oss och lurar oss att vi ska få smaka hennes macka men rycker bort den i sista stund och skrattar.

Skrattar som en elak serietidningsbov ibland.

Har lärt sig att blinka men bara med båda ögonen samtidigt så det sitter hon och över på ibland. När hon gjort något dumt och blir tillsagt sätter hon upp handen på kinden och blinkar åt oss samtidigt som hon skrattar.

Vad fort tiden går, det är redan September! Varje dag tänker jag att jag ska blogga men har faktiskt inte så mycket att skriva om och när jag har det så hinner jag glömma det tills den där efterlängtade egentiden infaller på kvällen. Inläggen blir inte alls sammanhängande och antagligen väldigt hattiga. Hoppas ni har överseende.

Jag glömmer otroligt mycket, så mycket att jag faktiskt blir rädd för mig själv flera ggr i veckan. Bara igår så skickade jag ett meddelande till en vän på facebook där jag förklarade att jag inte hade möjlighet att följa med på en barnklädesvisning. Då skrev hon tillbaka att det var förra veckan! Pinsamt. En hel vecka har bara flugit förbi och tydligen inte registrerats i mitt huvud. Kommer inte ihåg vad vi gjorde heller :O

Lite kan jag skylla på födelsedagar och fester och bestyr, men inte mycket. Iallafall så har vi haft kalas för mig i helgen och torsdagen innan var vi på sjukhuset för den sista röntgen av A-Vs njurar efter UVIn. Hon fick först en nål i armen och därigenom en kontrastvätska. Sen hem och vila i tre timmar för att sedan ligga på röntgen...i 20 minuter!

Sköterskan började med att säga "ja så ska hon ligga här på britsen, alldeles still i 20 minuter ungefär..." sen skrattade vi båda två.

Oj vilket bestyr jag hade med att få henne att ligga still. Tror jag använde upp hela min arsenal av trix och jag har märkt att man verkligen inte får vara blyg när man har småbarn. Jag fick sjunga och tramsa och hitte-på-dansa framför röntgenapparaten för att ständigt hålla det roligt att ligga kvar där. Vi fick med beröm godkänt när vi gick (svettiga)därifrån och mer provsvar kommer om någon vecka.

I förrgår efter kalaset fick vi ett gravidbeskedet från familjemedelm. Det var väldigt väntat och jag hade nog listat ut att hon är gravid redan innan vi fick det bekräftat. Det var märkligt att få ett sådant besked utan att känna att det sticker knivar i magen och utan att vilja springa därifrån och kräkas. Väldigt skönt att bara kunna vara glad för deras skull.

Deras graviditet betyder faktiskt mycket för oss också. Vi har vetat om att de vill få till ett syskon en tid nu och de fick försöka ett bra tag med första, så vi har sagt lite smått att vi inte vill börja med frysförsök innan de är gravida. Nu när de verkligen har ett barn i magen blev det med ens mycket närmare och aktuellt med våra försök. Det är bara några månader kvar! Vet inte om jag helt beredd med räknar med att lusten kommer att växa i takt med vår släktings mage.