Vårt längtanshalsband som satt kring min hals under ivf:et och fram till förlossningen har legat och väntat. Nu åker det på igen. Hjärtat är gjord av en gammal silvergaffel och den fick jag av E. Funderar på att hitta en till symbol som får representera längtan och väntan på knytt nr2.

Det känns så bra att ha den på mig igen!

Herreminje vad härligt det är att bara jobba 40%! Jag kan verkligen ge mitt allt och ändå inte bli helt sönderstressad. Nu när klockan slår 17 är det dags för långledighet igen. Hur ska jag någonsin orka/vilja/klara av att gå tillbaka till att jobba 5 dagar i veckan?

A-V har fått dagisplats nu och inskolningen sätter igång den 13:e Januari. Ju mer jag tänker på det destå mer ångest får jag. Tanken på att någon annan, främmande människor ska dela Hennes dag istället för mig! När hon lär sig saker och upptäcker världen kommer jag att sitta på jobbet. Gör hon illa sig eller råkar i bråk finns inte jag där. Det är en sån äcklig tanke att jag mår fysiskt illa.

Försöker intala mig själv att hon kommer att ha det så bra och att det blir kul för henne, men det hjälper inte för detta är endast och enbart själviska tankar som cirkulerar. Jag vill inte missa någonting! Jag skulle vilja vara fastklistrad med henne hela tiden om det gick. Separationsångest delux!

Undrar också hur det blir med planeringen av FET:et när inskolningen sker den 13:e? Hur många dagar/veckor ska man räkna med att det tar innan man lämnar henne själv (FY FAAN)? Antar att det inte krockar om jag äter Provera från 1:a Januari... då tar det ca 16 dagar (om det är som förut) att få mens, sen tabletter eller sprutor i typ 14 dagar... då är vi inne i Februari när det är dags att sätta tillbaka. Då borde ju inskolningen vara klar.

Det är kanske bra att vi får FET:et att tänka på sådär mitt uppe i dagisbestyren. Kanske kanske kommer det att få mig att tokböla mindre då.. eller inte.

Förstod att det inte var någon större idé att längta efter att mensen skulle komma igång igen. Hade kanske nån liten förhoppning om att det skulle ha "ordnat till sig nu" (haha) men det har det ju såklart inte. Jag har fått tillbaka alla sånna där konstiga krämpor som jag brukade ha och det ger mig väldiga flash-backs hela tiden. Det hugger och spränger och knäpper i äggstockarna. Jag känner hur det krampar i livmodern till och från. Antar att det är en massa stora ägg som inte fått ägglossats och som spricker eller bara allmänt irriterar där inne. Idag gör det ont att sätta sig ner och hela underdelen av magen är öm öm öm.

Cd 52 idag och inget blod än. Precis som förut.

Jag berättade för mamma idag att vi planerar att sätta tillbaka ett fryst embryo, och när. Detta eftersom hon måste ta hand om A-V när det är dags. Vi tänker inte berätta något för någon annan. Denna gång ska vi få göra barn privat, eller ja... då privat det går efter omständigheterna.