Imorgon är det dags att ta julkort med A-V. Kan bli hur roligt och/eller jobbigt som helst. Hon är som ett litet yrväder just nu och vill inte sitta still i en sekund. Hoppas på bra ljus så att jag kan köra med korta slutartider för att fånga in de där dyrbara sekunderna av ögonkontakt och kanske ett leende ;).

Är så trött! Det här med att renovera samtidigt som A-V börjar lära sig att springa och samtidigt har förstått att hon når saker på borden... ingen bra idé! Hon är inne i en period nu också då hon inte är speciellt gosig mot mig och E. Så fort vi tar upp henne vill hon ner och får hon inte som hon vill blir hon riktigt förbannad.

Eftersom vi diskar i badkaret (gah!) har hon ju sett att där ligger diverse saker ibland. Hon tycker därför att det är en jättebra idé att slänga ner andra saker där. Saknar vi något nuförtiden tittar vi alltid i badkaret först.

Har jag nämt att jag har dåligt samvete för att all vår tid går åt till annat och att hon blir lidande? Igår hann jag bara hem och sen iväg till ICA för att storhandla. När vi väl kommit hem och fått i oss mat var det dags för henne att sova. Jag hann nästan inte se henne alls! Fick ett mindre sammanbrott när jag tänkte på hur det blir när hon börjar dagis och all vår värdefulla tid tillsammans kommer att minskas ner till bara några timmar efter middagen. Jag stod inte ut på övervåningen där det alltid är ostädat med grejjer överallt så jag och E gick ner i källaren och såg en film. Skönt att få låtsas att kaoset där uppe inte fanns.

Idag fortsätter det. Lite lite tid med A-V, ett ofärdigt kök och så måste jag kanske iväg och träna också. Jag har igentligen inte jättestor lust men det är ju bra att hålla igång kroppen. Jag känner fortfarande av bäckenet och magmusklerna borde jag träna upp.

Många måsten. Trött evl.

    
Bild från idag. Smög iväg på toaletten och bara sov ståendes ett tag. Den har varit med om mycket den där jobbtoan - sorg, glädje och komatrötthet.

Jag är med i en sida på facebook som heter "Ofrivillig barnlöshet". Där samlas de som fått barn, de som längtar efter syskon, de som kommit till vägs ände och de som nyss fått diagnosen ofrivilligt barnlösa.

Innan helgen skrev en tjej ett inlägg där det stod typ såhär:
"Hej, är det bara jag som tycker att ofrivillig barnlöshet bara gäller de som inte fått sitt första barn än?"

Jag tog åt mig av det inlägget för såhär tänker jag:

Det hon störde sig på var att flera personer i gruppen redan hade ett eller flera barn hemma och var på så sätt inte ofrivilligt barnlösa längre. Men, ofrivillig barnlöshet är inte ett övergående tillstånd utan en sjukdom och det är inte begränsat till just första barnet. Min kropp har inte mirakulöst börjat fungera som den ska igen bara för att jag lyckades bli med barn. Vi behöver ändå hjälp att få syskon, och längtan efter det barnet är lika stor som den var med första barnet.

Jag kan absolut förstå att hon blir irriterad på att människor i gruppen har barn sen förut, för jag kunde också vara arg och missunsam på de som lyckats när vi inte ens verkade få ett barn. Men en grupp med folk som är ofrivilligt barnlösa rymmer flera 1000 olika livshistorier och olika problem. Det går inte att dra alla över en kam och säga att vissa inte får vara med. Jag behöver också stöd under våra syskonförsök liksom andra behöver stöd och råd under deras kamp. Det är så synd att det ska behöva disskuteras sådana saker i en grupp som borde hålla ihop och hjälpa varandra!

Jag har pco och äggstockar som inte rör sig som de ska, de hindrar oss från att bli med barn på "vanlig väg". Vi behöver hjälp att bli gravid och tillsammans är vi ofrivilligt barnlösa. Det kommer vi alltid att vara.

Att säga att ofrivillig barnlöshet är något som försvinner med första barnet är som att säga att en människa med diabetes är botad då hen får medicin som tar bort symptomen. Diabetiker är man hela livet. Detsamma gäller för ofrivillig barnlöshet.

Längtanssmycket har fått ett tillägg.