Vi får många kommentarer om att det snart är dags för dagis och jag får lite mer panik för varje gång. Det känns så otroligt jobbigt att jag inte vågar tänka på det mer än korta stunder i stöten. Som om vi ska lämna bort henne, vilket låter dumt men det blir ju nästan så för kvar blir bara helgen och kanske 20% av hennes vakna tid!

Ja jag har problem med förändring. Håller andan när andra ropar "Gott Nytt ÅR" osv... Det är jobbigt.

Idag tog vi en snöig prommenad till mamma där vi bakade pepparkakor för första gången i A-Vs liv. Hon valde att göra en älg och fick sedan äta upp den i soffan. Vi tände en massa ljus och lyssnade på julmusik. Det är den enda gången jag tycker om den här årstiden, när man får mysa och vara nära. Annars mår jag dåligt av mörkret. Men det blir kul att åka pulka med henne och jag blir glad ända in i själen när hon skrattar hysteriskt av glädje då hon ser snödrivorna på bilen eller då hon pekar på träden som är snötyngda och skriker "däää!".

Precis som jag förstod blir längtan större och större ju närmre vi kommer och nu när vi bara går och väntar på att TF ska ringa upp känns det som om tiden går bakåt istället för frammåt! De måste väl ringa i nästa vecka?!

Jag ångrar mig lite att jag inte sa att jag hellst föredrar sprutorna framför bara östrogen, kanske hade det kunnat påverka Faluns beslut... Det hade känts mycket bättre men som vanligt så glömmer man hälften av det man ville säga när man väl är inne på TFs kontor.

Jag hoppas så att vi kan bli gravida igen. Det var nog förstå gången som jag var helt nöjd med mig själv, när jag väntade A-V. Då var jag inte misslyckad längre och jag var mitt uppe i det jag alltid längtat så efter.

Undrar när de ringer??!

Idag skickar jag all kraft och tankar till fina A som imorse hade ÄP och väntar på besked om antal befruktade ägg. Nu  måste det vara er tur vännen! Hoppas som fasen för er!!

A-V lägger sig kl 20 varje kväll (nästan) och de senaste dagarna har hon inte velat somna på en gång. Vår rutin är att vi tar på pyjamasen och dricker välling i soffan, kanske läser vi en bok samtidigt. Favoriten nu är "Totte bakar" och "Max dockvagn" som hon går omkring med hela dagarna. Efter det går vi till toaletten och byter blöja och borstar tänderna. Hon gillar inte riktigt det så antingen får hon göra det själv och jag tar en fight på slutet eller så borstar jag hennes tänder samtidigt som hon borstar mina.

Sen är det dags för sängen och jag frågar vilket gosedjur som får sova bredvid henne. Igår blev det björnen och hunden på varsin sida av kroppen. Hon lägger sig motvilligt på kudden och ger mig nappen för då ska jag droppa D-droppar på den. Sen håller hon alltid upp fötterna så att jag inte kan lägga på täcket. Det är den vanliga stand-off:en vi har då jag väntar med täcket i luften och hon ligger med benen i vädret. Tillslut skrattar hon till och lägger ner benen och då skyndar jag mig på med täcket. Sen de obligatoriska pussarna på pannan och så går jag. I dörren säger jag "nattiganoppen" så som min mamma alltid sa till oss. Vet inte vart det kommer ifrån :)

Oftast brukar hon nöja sig så och somna efter ett tag men de senaste dagarna har hon hållit sig själv vaken till säkert 22 innan hon somnar. Jag och E har suttit i soffan och lyssnat på hennes försök att få vår uppmärksamhet. Ibland kommer det några "pappaaa? pappaa?.... mamma?" och ibland får vi gå in och stoppa om henne igen. Då brukar vi inte säga någonting utan bara lägga henne tillrätta igen och gå därifrån. Det brukar funka.

Så igår drog klockan iväg mot 22 och vi hörde henne fortfarande innifrån sovrummet. E blev lite less och gick dit men kom tillbaka med ett fånigt leende. Han sa:

- Åh det här var ett sånt där tillfälle då man blir så överväldigad av kärlek att det gör ont i hjärtat!

Han hade kommit in i rummet och sett detta:

A-V satt mitt i sängen med hunden på ena sidan, björnen på den andra och mitt framför sig hade hon satt upp en mjukisorangutang. Hon satt och pratade (på sitt eget språk) till allihopa och pekade och fnissade. Det såg ut som om de hade en riktigt intressant pratstund. När hon såg honom sa hon glatt "pappa!" och sen följde denna konversation:

E - Ska pappa lägga dig på kudden?
A-V - Ja

E - Vill du ha tutten också?
A-V - aaa

E - Ska björnen sova med dig?
A-V - mmm!
E - Tänker du sova nudå gumman?
A-V *tänkte länge* Ja!

Nästa gång vi kollade till henne sov hon med björnen i famnen <3.

Jag kunde inte sova igår så jag irrade omkring i huset och gjorde onödiga saker. Brände en cd med lite nya låtar till bilen och hamnade tillslut på toaletten där jag fixade bikinilinjen med pincett (aj!). Efter en stinds irrande kom jag äntligen i säng runt 1.30 och somnade sekunden senare.

Vi kom iväg i ganska bra tid men fick vända nästan direkt då vi kom på att vi inte hade någon spolarvätska alls. Som vanligt hade E varit supereffektiv på morgonen och jag hann inte ens med frukost så jag fick sätta i mig en macka med händer som luktade spolarvätska. Vi sa inte så mycket till varandra på vägen upp. Tror det kändes märkligt för båda två. Det snöade och vi lyssnade på musik.

När vi kom in i Härnösand började plötsligt en låt spelas som jag inte ens medvetet bränt med på skivan. "Home" med Edward Sharpe & The magnetic zeros. Den låten som på något sätt blivit vårt soundtrack under resan till Anna-Vera. Det var lite fint att den var med!

Så var vi plötsligt i väntrummet igen. Ellen kände igen mig direkt och frågade om A-V och visade att vårt tack-kort stod på hennes skrivbord. Vi startade ett högkostnadsskydd och sen var det bara att vänta på TF i soffan. Båda var nervösa men det släppte som vanligt på en gång vi kommit in på rummet.

Vi pratade lite om graviditeten och förlossningen. Jag berättade om mensen som precis som förut är oregelbunden och att den kom i fredags, sen var det dags för stolen och den fina nya ultraljudsmaskinen. Det första vi fick se på skärmen var en slemhinna som var tunn i ena sidan och jättetjock (7mm) på andra sidan. Tydligen är det inte ens mens jag har utan bara nån ramdom blödning som inte helt stöter ut hinnan. Detta beror på pco-äggstockarna och det är därför det är så viktigt att äta provera innan ett försök så att slemhinnan får en chans att stötas ut ordentligt. Vi kollade också in äggstockarna som var smockfulla med små små ägg. Precis som förut är det jätteömt efter undersökningen.

Det är Falun som bestämmer om jag ska medicineras med bara östrogen eller om jag får använda puregonsprutor och TF ska höra av sig med hur det blir samt skicka recept. Jag frågade om jag kunde ta provera sista veckan i december men eftersom Falun öppnar i mitten av Januari blir det isf för tidigt. Jag hoppas och gissar på att det blir start med provera i början av Januari och förhoppningsvis insättning i början av Februari. Det skulle betyda testdag kring E´s 30-årsdag :/ men eventuell insättning krockar iaf inte med A-Vs inskolning så det är bra.

TF tycker att det ser bra ut och att vi inte borde oroa oss för att alla embryon ska förgås vid upptining. Chanserna är numera lika goda som vid ett färskförsök och det känns ju jättebra. Vi gick från kliniken upprymda och med en längtan som nu är väldigt stor. Återigen sa vi inte så mycket till varandra men någonstans utanför Härnösand tittade E på mig och sa "Nu är vi igång igen

Hoppas att TF ringer redan i veckan. Nu väntar vi igen...