Jag har sådan ångest, sådan fruktansvärd dagisångest. För att stå ut den sista tiden har jag skjutit det åt sidan och inte tänk så mycket på det men det går ju inte längre. Idag kom det hem en kallelse till BVC den 16:e vilket är mitt i inskolningsveckan och jag orkar inte ens titta igenom papperen från förskolan för att se om tiderna krockar. Jag vill inte ens ta i den högen med papper för det gör mig illamående.

Det enda jag tänker på är allt vi ger bort, eller allt vi betalar för att ge bort. 50% av min dotters tid ska tillbringas med någon annan. Någon annan ska byta hennes blöjor och busa med henne på skötbordet. Hon ska lära sig nya ord, hitta nya favoritlekar, sjunga sånger och gråta hos någon annan medans vi är på jobbet. När jag hämtar henne kommer dagen att vara slut. Den här tiden som varit kommer aldrig tillbaka.

Jag tänker på allt vi aldrig kommer att uppleva igen. Alla stunder som bara är våra. Alla rutiner som vi skapat tillsammans. Den tillvaro vi har som är den enda hon vet om. Då hon kryper upp i soffan bredvid mig med en favoritbok eller då jag står i dörruppningen och bara lyssnar på hennes sovande andetag en lång stund. Våra prommenader till gammelmormor en helt vanlig dag. Hennes lycka då hon får bada och hur hon blir så förbannad när jag lyfter upp henne när småfingrarna ser ut som russin.

Hur hon vaknar under förmiddagsvilan och bara vill känna att jag är där. Då hon sträcker ut sina händer och grabbar tag i mina för att hålla dom tätt intill sin mage när hon somnar om.

Det känns som om jag ger bort halva henne.

Det är väl ett jädra skit att allting ska kosta så mycket pengar. Att räkningar ska betalas och pension ska jobbas in. Vad är jobb och pengar och annat meningslöst i jämförelse med alla dyrbara sekunder med Henne?! Ingenting... men ändå måste jag lämna bort henne.

Det är mer än en vecka kvar men jag är redan förstörd. Jag är inte redo för det här.