Undrar om A-V känner att jag är ledsen och orolig inför förskolestarten, eller om hon känner att saker och ting ska ändras snart? Jag har aldrig visat för henne vad jag känner men på sista tiden har hon blivit så väldigt mammig. Hon vill kramas, pussas och bli buren av mig hela tiden. Så fort jag sätter ner henne vill hon upp igen.

Hon har sovit i sin nya stora säng två ggr men bara då hon först råkat somna i bilen och vi kunnat bädda ner henne utan att hon vaknat. Varje kväll när vi borstat tänderna frågar vi henne vart hon vill sova. Då pekar hon alltid på den nya sängen men så fort vi lägger ner henne där vill hon därifrån och skakar på huvudet. Hon vill sova i sin spjälsäng bredvid mig och hennes lilla hand sticker alltid ut för att känna att jag finns där. Nu de senaste dagarna har hon vaknat runt kl 2 och vill över till oss. I vanliga fall brukar hon bara ligga och sparka och rotera som en liten sågklinga när hon får sova i mitten men inte nu på sista tiden. Nu somnar hon med sin panna mot min.

Vad hemskt om hon har sånt närhetsbehov just nu. Nu när vi snart ska vara ifrån varandra mer än någonsin.

Det kommer verkligen att bli en prövning för mig att vara glad och positiv under inskolningen. Får nog göra som under alla längtansår innan A-V - försöka begränsa gråten till bara stunden i duschen på morgonen.

Idag svalde jag Proveratablett nr 9 och det känns som om mensen kommer att låta vänta på sig. Flera ggr om dagen startar något som påminner om mensvärk och jag stannar upp och hejjar på men det avtar alltid. Dagarna kommer garanterat att sega sig fram ännu mer när det inte finns några tabletter att ta. När jag bara ska vänta.

Jag tittade i kalendern och bestämde mig för att den kommer på Onsdag. Det är om en vecka. Så länge kan jag vänta sen blir jag tokig.

Det här med att dra ner på kaffet fungerade inte så bra i December. Vi myste mycket i soffan och pga det dåliga vädret och bristen på snö blev det inte många utedagar utan fikabesök hos släktingar istället. Ett tag drog jag ner rejält till bara en kopp om dagen men höll på att duka under av kaffehuvudvärken! I ett svagt ögonblick bestämde jag mig därför att lägga in en extra växel i Januari och där är vi ju nu.... så nu är det slut på kaffe på jobbet och jag tillåter mig en kopp hemma. Huvudvärken är än så länge på en hanterbar nivå men jag är så trött. SÅ TRÖTT!

Helgen var mysig. A-V sov ju hos E´s föräldrar från fredag till lördag så att vi kunde jobba i köket. Varje gång vi är ensamma ihop känns det lite ovant. Vi behöver en startsträcka innan vi kommer på hur vi ska vara när vi inte bara är mamma och pappa. Huset kändes tomt och tråkigt men vi sysselsatte oss på en gång med att kapa och hammra. Efter några timmar i kökskaoset åkte vi och handlade mat. Vi körde tapas/plockmatstema och tände ljus i vardagsrummet. Såg en bra film och drack varsin kall öl. På kvällen/natten tog vi på oss varmt bad och tände sedan värmeljus och satt ute på altanen. Vi drack en öl, puffade på en cigarr som var över från ett bröllop och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi kom in på barnlösheten och pratade om hur vi hade mått och tänkte tillbaka på vårt liv för några år sedan. Vilken otrolig skillnad A-V har gjort. Hon har räddat våra liv men det kommer hon nog aldrig att riktigt förstå.

Det är också svårt att förstå hur otroligt dåligt vi verkligen mådde. Hur jag grät fler ggr om dagen. Att jag kände att jag inte ville/kunde leva utan barn. Att mamma var orolig många ggr och att hon inte ville lämna mig ensam i huset. Att E hellre flydde till jobbet än väntade hemma i vårt tomma hus de dagar han hade sovmorgon. Att det kändes som att få ett knytnävsslag i magen varje morgon då jag vaknade och blev påmind om det som ännu inte fanns hos oss. Och den där ångesten över att inte ha kontroll över mitt eget liv. Att känna mig okvinnlig och helt värdelös. Usch.

Nu när vi ska försöka få ett syskon finns den där ångesten så himla nära till hands. Ännu är den inte här men jag kan känna den. Den ligger under ytan och bara väntar på ett bakslag som gör att den får bita tag i oss igen. Räddslan för det okända känner jag också igen. Den lurar på mig. Skillnaden denna gången är att (för oss) behövde vi A-V för att orka leva. Det kändes som om det var på liv eller död. Denna gången handlar det inte om att syskonet ska rädda våra liv, för vi lever ju för A-V, utan det handlar om att få känna oss hel som familj. Grodan är en del av två stora pusselbitar som fattas oss.