Förskola! Det var så tungt, överväldigande och speciellt att spendera mina två sista mammadagar tillsammans med A-V i torsdags och i fredags. Det har varit så tungt att tänka på att det snart var slut på föräldraledigheten och jag har gråtit mig till sömns några ggr i början av veckan men nu var jag bara lugn och kunde njuta av varje minut.

Medvetet hade jag inte planerat någonting speciellt förutom en massa mys. Vi vaknade sent och stannade kvar i sängen till runt 10. Tittade på barntv, alla de program hon älskat så länge som jag kan sjunga utantill. Vi fikade frukost i vardagsrummet (eftersom köket fortfarande är ofärdigt) och vi lyxade till det med levande ljus. Efter det lekte vi lite med leksakerna i leklådan och klädde sen på oss för att gå till gammelmormor. A-V och min mormor har verkligen ett speciellt band och vi har hälsat på henne nästan varje vecka sedan hon föddes. Vi tog hennes första vagn som vi köpte tills hon skulle komma, den bruna med sittpåse i guld och gick genom skogen där snön äntligen föll för första gången på länge. Jag filmade henne när hon satt där i vagnen. Filmade lite under båda dagarna men höll igen medvetet för att kunna uppleva det genom egna ögon istället för genom linsen... annars hade jag gärna velat bevara varje sekund.

Vi stannade till i lekparken utanför gammelmormors våningshus och vi gjorde små spår i snön mellan alla hennes favoritleksaker. Vi gungade och åkte rutchkana och besökte lekstugan. Hon var så glad och så sprallig. När det var dags att gå höll jag henne i famnen och hon fick dra vagnen den sista biten. Det var mycket roligt. Hon gillar att upptäcka att hon klarar av saker själv.

Gammelmormor stod och väntade i dörren och A-V fick sitta själv i soffan med sitt lilla glas saft. Hon letade upp leksakspåsen och spridde ut allting jämnt över hela lägenheten. Efter några timmar av mys gick vi hemmåt och som vanligt somnade hon när vi gick genom skogen. Jag klarade inte av att gå in i huset på en gång utan ville fortsätta prommenera med henne, behålla vår lilla speciella tid tillsammans så jag tog ett extra varv runt området. Jag filmade hennes lilla sovande ansikte i vagnen och tänkte att det var vår sista prommenad på mammaledigheten. Hur hade det kunnat gå så fort?

Väl hemma la jag henne i sin nya stora säng och hon sov nog en timme. Kommer inte ihåg vad jag gjorde under den tiden. Tror att jag mest bara satt i soffan och väntade på att hon skulle vakna. När hon äntligen gjorde det gick vi och badade länge. Vi plaskade och busade och hon lärde sig hur man sätter på vattnet till karet. När vi gick upp var vi två trötta russin och spenderade de sista timmarna innan E kom hem med att läsa böcker inne på hennes rum.

Nu är det Söndag och på ett sätt är hon redan ett dagisbarn, påväg mot självständigheten. Jag känner ofta att tårarna bränner innanför ögonlocken men något hände på fredagskvällen som gav mig distans. Mamma ringde sent och berättade att mormor hade så ont i magen att hon ringt efter en ambulans. Efter några timmar av orolig väntan vet vi nu att det är njursten och att hon kommer att bli bra igen men jag började såklart tänka på att hon inte kommer att finnas för evigt. Det kommer ingen av oss. Så började jag tänka på livet och hur oberäknerligt det kan vara. För bara några år sedan trodde jag inte att vi skulle få uppleva allt det vi nu fått. Jag är så tacksam över att jag är mamma, att A-V finns, att vi fått vara föräldralediga, att vi har ett friskt barn att skicka iväg på förskola. Jag är också tacksam över alla minnen vi kommer att skapa tillsammans. Det här med förskola tar vi en dag i taget. Det kommer garanterat komma många tårar men inte bara pga ångest utan också av tacksamhet och lycka. Lycka för att hon finns. Min fina A-V. 

Tack för alla fina kommentarer, jag ska svara på dem så fort jag kan!