Jag vill inte tänka det, skriva det eller säga det högt men jag börjar bli rädd för det här försöket. Det känns som om det är svårt att ladda, landa och förbereda mig. Först kom beskedet om cellförändringar som ledde till en äckelkur mot slidkatarr som gav mig en svampinfektion x2 och sen väntan på mensen som gjorde mig galen. Nu när jag äntligen är på näst sista pergotimetabletten och har en tid för VUL hos TF den 28:e börjar det kännas lite som om en urinvägsinfektion är på g. Kanke av alla kalla dagar ute vid dagiset med A-V... satt på en kall gunga också i lekparken ett tag när hon skolades in. Smart!

Jag har fått en tid idag hos vårdcentralen för att kissa i ett rör. Är så otroligt less på kroppen nu. Återigen samarbetar den inte och jag hatar att behöva känna efter såhär mycket hela tiden. Ingenting kan bara flyta på.

Jag känner inte alls så mycket av pergotimetabletterna som jag brukade. Ingen sömnlöshet eller huvudvärk. Lite ont i brösten men det beror nog mer på ett fyspass med 150 armhävningar än någon biverkning. Äggstockarna känns inte heller av så mycket som de brukade.

Så nu känns det: varför ska det lyckas nu när det strulat så mycket innan? Är kroppen verkligen redo?

Är det ens sunt att engagera sig så himla mycket i ett enda försök? Vet att jag kommer att bli så ledsen om det inte går vägen men chansen att det ska fästa är ju lika stor som att det inte ska göra det (eller kanske mindre om jag har en infektion i kroppen). Samtidigt är det inte som att göra barn i sovrummet. Då vet man inte om ägget blir befruktat eller om man ens har ägglossning. Nu är det ett embryo som redan betyder så himla mycket för oss. Som skapades samtidigt som A-V. Det känns hemskt om min värdelösa kropp ska stöta bort något som kanske är friskt och felfritt pga att jag inte kan hålla mig frisk.

Ja det blev ett deppinlägg idag fastän det bara är fem dagar kvar till första VUL.

Eftersom A-V fick diarré i måndags har jag vabbat sedan dess. Tvättat händerna tills de ser ut som en gamlings och alltid haft handspritsflaskan redo. Varje gång hon bajsat har jag hållt andan tills jag kunnat slänga ut bajspåsen i snön. A-V har fått badat typ 10 ggr under dessa dagar och jag har städat och städat. Trots detta har jag faktiskt inte varit särskilt rädd för att bli smittad. Tackat gudarna att det kom ut i den änden och inte den andra.

Vi har mest bara suttit i soffan och myst. Sett på Nalle Puh och lekt med iPaden. Igår och idag då hon är mycket piggare har vi byggt koja och lekt lite med hennes leksaker.

Sen i lördags har hon dock blivit väldigt liten i maten, hon som brukar äta hur mycket som helst. Hoppas att det snart går över! Välling har hon helt dissat tyvärr. När vi frågar på kvällen om hon vill ha välling innan sängen svarar hon alltid ja men kastar den åt sidan när den är färdig.

Tacksamt nog tycker hon fortfarande om den stoppande maten vi ger. Hon har fått mycket banan, rivet äpple, vitt bröd och blåbärssoppa. Nu börjar det nog vända.