Chefen kom in på mitt rum och "ville prata om något tråkigt".

Efter 10 minuters ordbajseri säger han orden:

Du blir uppsagd.

Fan också, faaaaaan!

Min kollega som jag anförtrott mig åt med syskonförsöken har tydligen berättat för honom att vi ska försöka igen och vet ni vad han sa? "Jamen då kanske det blir bra tajming att bli uppsagd i Augusti då"..... VA?! Sen när är det bra att vara gravid/ny mamma och söka jobb??

Sen följde 30 minuters ordbajseri där jag mest satt och kilade in naglarna i handflatan och tänkte "men gå då så jag får gråta!!". Nu har jag pratat med E och gråtit en skvätt. Landat lite. Men FAAN också!!!

Jag vill inte tänka det, skriva det eller säga det högt men jag börjar bli rädd för det här försöket. Det känns som om det är svårt att ladda, landa och förbereda mig. Först kom beskedet om cellförändringar som ledde till en äckelkur mot slidkatarr som gav mig en svampinfektion x2 och sen väntan på mensen som gjorde mig galen. Nu när jag äntligen är på näst sista pergotimetabletten och har en tid för VUL hos TF den 28:e börjar det kännas lite som om en urinvägsinfektion är på g. Kanke av alla kalla dagar ute vid dagiset med A-V... satt på en kall gunga också i lekparken ett tag när hon skolades in. Smart!

Jag har fått en tid idag hos vårdcentralen för att kissa i ett rör. Är så otroligt less på kroppen nu. Återigen samarbetar den inte och jag hatar att behöva känna efter såhär mycket hela tiden. Ingenting kan bara flyta på.

Jag känner inte alls så mycket av pergotimetabletterna som jag brukade. Ingen sömnlöshet eller huvudvärk. Lite ont i brösten men det beror nog mer på ett fyspass med 150 armhävningar än någon biverkning. Äggstockarna känns inte heller av så mycket som de brukade.

Så nu känns det: varför ska det lyckas nu när det strulat så mycket innan? Är kroppen verkligen redo?

Är det ens sunt att engagera sig så himla mycket i ett enda försök? Vet att jag kommer att bli så ledsen om det inte går vägen men chansen att det ska fästa är ju lika stor som att det inte ska göra det (eller kanske mindre om jag har en infektion i kroppen). Samtidigt är det inte som att göra barn i sovrummet. Då vet man inte om ägget blir befruktat eller om man ens har ägglossning. Nu är det ett embryo som redan betyder så himla mycket för oss. Som skapades samtidigt som A-V. Det känns hemskt om min värdelösa kropp ska stöta bort något som kanske är friskt och felfritt pga att jag inte kan hålla mig frisk.

Ja det blev ett deppinlägg idag fastän det bara är fem dagar kvar till första VUL.

Eftersom A-V fick diarré i måndags har jag vabbat sedan dess. Tvättat händerna tills de ser ut som en gamlings och alltid haft handspritsflaskan redo. Varje gång hon bajsat har jag hållt andan tills jag kunnat slänga ut bajspåsen i snön. A-V har fått badat typ 10 ggr under dessa dagar och jag har städat och städat. Trots detta har jag faktiskt inte varit särskilt rädd för att bli smittad. Tackat gudarna att det kom ut i den änden och inte den andra.

Vi har mest bara suttit i soffan och myst. Sett på Nalle Puh och lekt med iPaden. Igår och idag då hon är mycket piggare har vi byggt koja och lekt lite med hennes leksaker.

Sen i lördags har hon dock blivit väldigt liten i maten, hon som brukar äta hur mycket som helst. Hoppas att det snart går över! Välling har hon helt dissat tyvärr. När vi frågar på kvällen om hon vill ha välling innan sängen svarar hon alltid ja men kastar den åt sidan när den är färdig.

Tacksamt nog tycker hon fortfarande om den stoppande maten vi ger. Hon har fått mycket banan, rivet äpple, vitt bröd och blåbärssoppa. Nu börjar det nog vända.

Då kör vi då!

Jag slapp den där fruktansvärda jag-lägger-mig-i-fosterställning-värken när mensen kom igång. Visst hade jag mer ont än vanligt men eftersom jag inte har riktig mens annars så kan jag ju inte jämföra med det på något sätt. Det är väl såhär det ska kännas vid en riktig blödning I guess.

Nu verkar det vara på uppehällningen tack och lov, tänkte ett tag att det aldrig skulle sluta. Hann spendera en hel dag med att nojja över att den inte kom igång riktigt och sen nojjade jag över att jag fick kuta till toaletten stup i kvarten för att byta ob. Alltid ska man nojja, aldrig bara vara sådär cool och lugn som man skulle vilja.

Har tittat och tittat mot asken i flera veckor och imorgon är det dags att ta den första tabletten!! Shit vad fort det gick helt plötsligt. En vän som vet om syskonförsöket ville träffas den 1a februari men jag fick säga att vi inte vet om vi är hemma eller i Falun då. Men först var jag tvungen att kolla datumet 100 ggr och säga "men HerreGuud kan det vara så nära?!".

Hej sömnstörning och huvudvärk, jag har längtat efter dig!

Här hemma har vi haft en scare idag. A-V var lite kinkig vid frukosten och när jag bytte på henne hade hon lite löst bajs. Tankarna flög genast iväg till förskolans diarré som vi hörde talas om i början av veckan. Och jag som skulle vara hemma med henne alldeles själv hela helgen... och jag som är livrädd för magsjuka... och jag som ska börja äta pergotime på måndag!!!

Jag satte henne genast i badet och började sanera. Eftersom jag är (liv)rädd för magsjukor har jag hunnit tänka igenom detta flera flera ggr och jag visste precis vad jag skulle göra. Operation "Totalsanering-Panik-OMG!" sattes i rörelse. Ut med blöjan och in med kläderna i tvättmaskinen. Fram med alla oanvända handdukar och bort med alla leksaker. Dörren till hennes rum stängdes och låstes. Dynan till soffan åkte ut på altanen ett tag. Jag tvättade nästan alla ytor vi skulle vara på och sen barrikerade vi oss i soffan omringad av handdukar och med en flaska vatten.

Mitt i alla panikförberedelser var jag ändå lugn (för att vara mig, jag inser såklart att de flesta inte får sån här panik) och det enda jag fasade för var att jag skulle behöva vara dålig på måndag och inte kunna svälja pergon. Ett väldigt framsteg för mig tycker jag eftersom jag förr brukade lämna huset om E var dålig, alternativt ta på mig full skyddsmundering ink andningsskydd (helt sant).

Men det kom aldrig något mer. Bara feber och en väldig trötthet. Då gick tankarna till 18-månaderssprutan istället. Frågade runt på både facebook och 1177 och det verkar vara en biverkning från sprutan. Stackarn har 39 grader utan alvedon och blir bara som en liten trött goshög när den slår till. Nu när den gått ner ett tag har hon ätit både kiwi, glass, mjök, bröd och lite lite blodpudding idag. Saft går också ner men annars är det stopp.

Jag är så glad om det inte är magsjuka men lider med henne för att hon måste bli så påverkad av sprutan. Det finns inget annat som gör så ont som när hon inte mår 110.

Jag och E har tagit ledigt hela veckan för att kunna vara med båda två. Vi säger att det är bara för A-Vs skull men vet att det kanske mest är för vår egen. Det är svårt att "släppa" henne. Vi har pratat och förberett henne innan och då försökt låta så himla positiva och glada som vi bara kunnat. Allting låg framplockat på kvällen så att inga paniksituationer skulle uppstå men självklart inser vi att hennes overall är för liten helt plötsligt. Vi fick ordna det efter första dagen som bara skulle vara en timmes introduktion med "hennes" pedagog Lina.

Måndag 13/1 - kl 10-11

Det snöade och snöade den morgonen när vi gick upp. E tog frukosten för henne och jag snabbduschade. Det kändes overkligt att vi verkligen skulle till förskolan. Jag hade en stor ångestklump i halsen men kände mig annars rätt så samlad. Vi parkerade bilen utanför och på en gång vi närmade oss grinden möttes vi av en massa barn som var ute och lekte i snön med rosiga kinder. Alla verkade så glada och det gjorde ångestklumpen lite lite mindre. A-V hade med sig sin lilla älskade Pippi-docka.

Inne på A-Vs avdelning "Norrgården" var det varmt och behagligt. Vi hejjade nervöst på en mamma som satt och klädde av en pojke med långt ljust hår. Jag fick syn på A-Vs eget skåp där de satt en lapp med hennes namn på och fick verkligen bita mig i läppen flera gånger för att inte börja gråta. Vi tog av A-V utekläderna och hon sprang fram till pojken som tydligen också skulle skolas in idag. Han heter Jack och tycker om att låta som en helikoper.

Lina mötte oss vid grinden och det kändes genast bra med henne, en ung snäll glad glad tjej som hejade på barnen först. Vi fick gå igenom lokalerna och hälsa på personalen. De andra barnen (10 st) i A-Vs grupp var ute så hon och Jack kunde upptäcka allt i sin egen takt. Det är verkligen jättekreativt överallt därinne. Varje vrå innehåller färger, former och texturer. T.om borden hade förvandlats till en koja eller liknande. Det fanns legostationer och målarstationer och ett litet kök som A-V såklart sprang till på en gång. Hon hämtade en massa tallrikar och la dem i diskhon. Sen skruvade hon på kranen och vände sig förvånat till Lina när det inte kom något vatten. Sen ryckte hon på axlarna och sprang vidare.

I slutet av timmen kom barnen in och några visste redan A-Vs namn. En liten trollunge som heter My sa på en gång "Titta Anna-Vera är här". A-V var så fascinerad av att de var röda om kinderna och ville hålla sin hand på dem hela tiden. Något de inte uppskattade särskilt mycket men efter ett tag lekte de ihop.

Det var skönt att ta med sig henne och åka hem men samtidigt kändes det så bra. Här skulle hon trivas! Dessutom är de väldigt friska på denna förskola. De hade inte haft magsjuka på väldigt länge. Skönt att höra för en mamma med fobi för att kräkas!

Vi firade första dagen med att åka och köpa ny overall, ny mössa och nya handskar dagen till ära.

Tisdag 14/1

Idag skulle vi vara på förskolan i två timmar, mellan 10 och 12. A-V visste redan på morgonen vart hon skulle och hon var exalterad. Hon stal min hårborste och ville göra sig iordning :) så sött!

Första timmen var det fri lek. Jag och E kände oss oerhört malplacerade och visst inte riktigt vad vi skulle göra. Det var aldrig någon som sa hur man ska göra... ska man låta pedagogerna leka och ta plats med barnet eller ska man sätta sig ner och leka med henne? Tillslut satte vi oss ner på en lekmatta och efter ett tag flockades det barn omkring oss. A-V hittade en plastmobil och vägrade släppa den. Klockan 11 var det dags för sång och det var väl då A-V kände sig lika bekväm som hemma. Hon fick världens utbrott när alla leksaker skulle plockas undan. Hon skrek och kastade sig i min famn under hela sången och både jag och E fick skämmas eftersom det var helt omöjligt att få henne lugn. Inte ens "Imse vimse spindel" fick henne att sluta skrika och lyssna.

Efter en obekväm sångstund som gjorde både föräldrarna alldeles svettiga och röda var det dags för mat. Jag och E blev också bjudna idag och det stod köttbullar, mackaroner, sallad, tomat, oliver, gurka, morötter och bröd på menyn. Härligt med en förskola som lagar sin egen mat! Skönt att veta att hon kommer att äta hemlagat varje dag.

A-V vägrade som vanligt äta med sked och eftersom jag inte ville att hon skulle söla ner hela sig så matade jag henne men kände att jag fick några blickar av Lina. Både jag och E kände oss lite utstuderade tror jag.

Även denna gång var det med en härlig känsla i kroppen som vi åkte hemmåt. A-V var väldigt uppe i varv när hon kom hem och efter en dagissaneringsdusch somnade hon på en sekund.

Onsdag 15/1

Idag motades vi i entrén av Lina som sa att de skickat hem ett barn pga diarré (självklart!) så alla barnen skulle ut på gården och leka medans de sanerade lokalen. Typiskt att det skulle börja spridas magsjuka nudå när vi började men bra att de tar till sådana åtgärder. Jag såg att de skurade och vädrade vilket kändes skönt. Faktiskt fick jag inte sån panik som jag skulle fått för nått år sedan.

De hade redan fått upp en bild på henne vid hennes skåp. Bet mig i läppen...

Vi lekte ute i den stora parken en en timme. A-V tydde sig redan jättemycket till Lina och hon brydde sig nog inte så mycket om vart vi var. Man fick lite dåligt samvete och ifrågasatte hur man varit som förälder när man såg hur mycket energi och engagemang pedagogerna har barnen. "Har jag lekt tillräckligt med henne?" "Har jag haft stort tålamod?" "Har hon det roligare här än hon haft det hemma?" "Tycker hon mer om Lina än om oss??"...

Dumma tankar jag vet.

Hon skulle också sova över efter lunchen vilket jag var väldigt skeptisk inför. För det första sover alla barnen på avdelningen (12 st) allihop i ett och samma rum, på madrasser på golvet. A-V kan bara sova i sin spjälsäng hemma för så fort hon känner att hon kan ta sig därifrån så gör hon det. Dessutom kan hon inte komma till ro när det är andra barn i närheten. Här skulle hon ligga tätt intill 11 st. Skulle jag satsat pengar på det skulle jag till 110% lagt månadslönen till att det inte skulle gå. Jag lämnade iaf hennes sängkläder och tutt till personalen.

Här sitter hon med sängkläderna redo i hallen hemma.

När det äntligen var dags att gå in var både jag och E stelfrusna. Vi hade bara tagit på oss tennisskor och inte alls så varma vantar. Vi tog av henne kläderna och hon sprang direkt in på avdelningen. Lina tog upp henne i famnen och sa att det var dags för oss att åka. Vi bet oss i kinden och sa "Hej då Knyttis, nu åker mamma och pappa. Kommer tillbaka snart". Våra ögon tårades, hennes hand vinkade lite snabbt och så sa hon "hejhej" och sen var hon redan iväg och lekte någonstans.

Vi åkte hem och la oss i badet för att tina upp och vi saknade henne något så fruktansvärt. Tiden gick långsamt och vi drack flera koppar kaffe innan det var dags att hämta henne. Denna gång hade sångstunden gått bra och hon hade skött sig bra även under lunchen. Skönt att höra. Faktiskt så hade hon även sovit en stund! De hade som  väntat haft problem att få henne att somna. Direkt hade hon protesterat och börjat skrika och backa bakåt på mage som hon alltid gör när hon är arg, men Lina hade hållt henne i famnen och tillslut hade hon somnat och sovit en timme ungefär. De kan verkligen trolla på förskolan.

Torsdag 16/1

På morgonen åkte vi till BVC för 18-månaderskontroll och spruta i armen. A-V vägde 10,735 gram och är 81 cm lång. Hon uppskattade inte alls läkarens undersökning och blev förbannad när hon blev stucken i armen. Inte alls lika lätt att ta med henne dit och få av/på henne kläderna som när hon var nyfödd :)

När vi senare kom till dagiset var det dags att vara ute igen. Denna gången skulle vi vara med ett tag och sedan säga hejdå när vi kände för det. Direkt blev vi ensamma ståendes i ett hörn. A-V sprang iväg med Lina och var helnöjd. Det slutade med att jag började dra runt på några andra barn i pulkor för att hålla mig varm. Då och då såg jag A-V men hon ville aldrig upp i min famn utan sträckte sig bara efter Lina. Aj-i-mammahjärtat-DELUX!

Vi bestämde oss ganska snabbt för att säga hejdå och precis som i Onsdags vinkade hon bara och sen höll hon redan på med något annat. Det blev ännu en väntansdag för oss i soffan med kaffe, mycket kaffe.

När vi hämtade henne hade de skickat hem ännu ett barn med diarré så vi kände inte för att lämna henne den sista inskolningsdagen.

Fredag 17/1

Fredagen fick vi ha för oss själva och jag tror inte att det kommer vara några problem alls på Tisdag när det är dags för henne att börja på riktigt. Undrar bara hur det kommer att gå för mig när jag ska åka därifrån och mot jobbet?

Vi gick ut på gården och lekte i snön. Jag drog pulkan upp och ner för gården 1000 ggr och sen gungade vi ett tag. Det bara vräkte ner snö. Sen myste vi med varm choklad inne framför tv:n, det måste man efter en pulkadag.