Idag är det A-V och E´s dag tillsammans. Det är så mysigt att ringa hem och få små uppdateringar om vad de hittar på. För ett tag sedan satt de tillsammans i soffan och såg på en tecknad film under en filt. Få saker värmer så mycket i hjärtat som att se dom två och kärleken som är så stor.

Vi pratade om det innan hon fanns, att det skulle finnas någon vi skulle älska mer än vi älskar varandra och just då var det svårt att tänka sig hur det skulle bli. Nu är ju kärleken så självklar. Hon är självklar men på samma gång nästan overklig. Vi har fortfarande inte glömt hur det var att vara utan henne och så fort hon inte är med oss kommer känslorna tillbaka, iaf för mig. I helgen sov hon hos E´s föräldrar och vi gick omkring hemma och saknade henne. Sådana stunder slängs jag tillbaka till tiden då vi kämpade för att få henne. Det är läskigt lätt att tänka sig tillbaka. E tycker att det känns lite längre bort men vid vissa stunder, som vid ledsna samtal om saker som inte går som planerat, kommer det tillbaka även för honom. Då tänker vi "fy, det var såhär det var".

Förr brukade jag lyssna på tystnaden och hoppas att det en dag skulle fyllas med barnskratt och ljudet av leksaker. Det kommer jag ihåg så väl och ofta kan jag bara sätta mig ner och lyssna på när de två leker. Hur E gömt sig och hur A-V skrattar förväntansfullt och samtidigt nervöst. Lyssna på hennes små steg som inte kan hålla sig borta från honom trots att hon vet att han kommer att skrämma henne. Hur underbart hon skrikskrattar när han tar tag i henne och kittlar hennes lilla mage. Jag önskar att jag kunde bara pausa de sekunderna och spela upp dom om och om igen. Önskar att allt sånt ljuvligt och underbart skulle vara tillgängligt för alla utan allt kämpande. Att vi skulle få möjlighet att uppleva detta fler gånger, utan att behöva gå omvägar.

Tillsvidare är det underbart med ett mms på en leende liten tjej som skickar slängpussar med grötfläckar på tröjan och kaksmulor i mungipan.

Imorgon är det dag för nytt VUL och jag är skitnervös! Inte för att det ska bli som förra gången. Att det hänt saker i magen är det inget snack om. Men det har gjort redigt ont...nästan för ont. Så ont att det gjort mig orolig att ägglossningen ska ske innan vi hinner kontrollera hur det står till där inne. Idag gör det inte lika ont som igår nämligen men jag vet inte om det är pga att jag går och överanalyserar och nojjar. Magen är uppblåst och det värker i livmodern nästan konstant. Känner mig som en jäst bulldeg. Igår gjorde det ont bara att sätta sig ner och idag hugger det mer i sidorna och mitt på livmodern.

Jag visste att jag skulle vara orolig för det här så jag frågade TF förra tisdagen om ägglossningen kunde ske innan återbesöket. Svaret jag fick då var "nej, äggen behöver ca 10 dagar på sig att växa till rätt storlek". Man tycker ju att det borde lugna mig men nä... det gör det inte. De är ju påverkade av pergotime också. Tänk om de bara tokväxt nu de här 6 sprutdagarna. Det är en låg dos på bara 75 ie men ändå.

Undrar om jag borde ta ett ägglossningstest. Undrar om det bara gör mig ännu mer nojjig. Undrar om jag kan sluta tänka på det här nu.

Vad händer om ägglossning redan skett? Är det kört då eller kan vi ändå åka ner och sätta tillbaka ett embryo?

Undrar vad som händer imorgon...