Tack för all omtanke och alla fina kommentarer. Hade helst inte åkt till jobbet idag men masade mig dit. Försökte koncentrera mig på arbetet men var då och då tvungen att stänga dörren eller springa på toaletten för att gråta lite. Min kollega kom in och frågade hur det gått och beklagade att vissa ska ha så svårt, sen satte hon igång och skämtade som vanligt. Var tvungen att sitta med henne på rummet i 30 minuter och hålla god min.

Vid lunch ringde jag till Falun och berättade vad som hänt. Blod på ruvardag 10 och negativt test. Det var samma kvinna som vi pratade med efter återförandet, hon som gav oss vår testdag. Först försökte hon låta positiv och sa att det var för tidigt att testa och att det fortfarande finns en chans eftersom jag inte blött mer än ca en tesked just i Torsdags. Men när jag påminde om att det var med en blastocyst förstod ju även hon att det är kört. Jag sa att jag inte ville ta någon mer Lutinus och det förstod hon. Rekomendationen är ändå att fortsätta till testdag och hon föreslog att jag bara skulle använda en på kvällen men jag vill inte ens se åt den jädra asken. Kommer inte att ta någon för det känns bara som ett hån. Jag måste ändå testa på Måndag och ringa in mitt resultat. Ingen notering gjordes i journalen. Det var så svårt att hålla mig från att gråta under samtalet för hon var så medkännande och nedslagen för vår skull. Grät en lång stund efter att vi lagt på.

Mensen har alltså inte kommit än vilket nästan är värre eftersom vi är fast mellan ett stort fett misslyckande och att få börja om. Det lät som om sköterskan tyckte att det var märkligt att vi skulle köra på direkt men sa något i stil med "ja om Torbjörn säger så så vet han ju bäst". Det känns ju br.

Både jag och E går runt och är tomma. Jag hörde hur han grät tyst bakom mig i soffan igår och jag ser att det tog hårt på honom också. Samtidigt måste vi ju resa oss igen om vi ska kunna ladda om. Om bara mensen kommer snart.

Fan vad jag hatar min kropp just nu. Igår kände jag mig verkligen gravid. Precis så som jag mådde när jag väntade A-V. I bilen på väg hem kändes det i hela kroppen och jag var så glad, så jävla glad. Så drog jag ut applikatorn på kvällen, såg att det var färskt blod på den och blev alldeles kall. Det kändes så jävla fel. Vi gjorde ett test på en gång (med de blåa teststickorna som jag HATAR så mycket) och det blev såklart ett skrikande minus.

Först blev jag helt tom sen arg sen ledsen. E tog med sig A-V till vardagsrummet så jag fick gråta en stund i fred. I ilska grävde jag ut Lutinustabletten, som var blodig, och kastade den tillsammans med testet. Snörde ihop soppåsen och kastade ut den i snön. Jag kunde inte sluta gråta så E fick lägga A-V och sen satt vi bara bredvid varandra i soffan utan att säga någonting. Trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Vi drack kaffe och la oss ner, tittade på något som jag inte registrerade. Då och då kände jag att han la sin hand instinktivt på min mage men kom på sig och drog bort den. Då grät jag ännu mer. Hade så ont i huvudet när vi skulle sova. Kastade Lutinusasken i väggen.

Det var svårt att sova och tankarna bara snurrade. Som jag förstod blir det nog jobbigare andra gången för nu vet vi hur snabbt det kan ta slut och hur kroppen kan luras. Är också rädd att de små vi har i frysen inte är av någon bra kvalité. Den första dog under upptiningen och denna dog väl i magen. Varför? Var A-V något slags mirakel? Kommer de andra att klara upptiningen och isåfall, kommer det att bli som denna gång?

Vi har pengar till ett frysförsök till. Blir det nya ivf köper vi tre-pack och då ryker hela bröllopskassan. Vi som först planerade att skaffa barn lite snabbt och sen gift oss innan tvåan kom. Så jävla dumt.

Somnade nog kring 2. Vi sa godnatt till varandra och A-V. För sista gången även till pricken i magen. Den som har sån koppling till A-V, som jag nu måste blöda ut.