Vi vaknade tidigt på måndagen efter en nästintill sömnlös natt för min del. A-V har hosta från yttre rymden och "sov" mellan oss i sängen. När hon inte hostade, sparkades hon och när hon inte gjorde det låg hon klistrad mot min kropp. Efter någon timmes sömn var det dags att få iväg henne till förskolan. Tanken var att vi skulle lämna henne och åka direkt men eftersom båda var så trötta fokuserade vi på att få henne till rätt ställe och sen åkte vi hem och åt frukost i lugn och ro.

Som vanligt var det med overklighetskänslor som vi började bege oss mot Falun. Vi var liksom fumliga båda två och vi sa inte så mycket till varandra. Jag höll telefonen i ett krampaktigt tag hela resan och skällde nästan ut stackars mamma som ringde för att kolla läget. Vågade nästan inte ens titta åt telefonen för jag trodde att jag skulle få den att ringa.
Vi lyssnade på "Morfar prostens barnbarn" och lyckades skratta och tänka på annat ett tag. I Tönnebro stannade vi till som förra gången och tog en kaffe och en macka i bilen. Skrattade lite åt ett fint gammalt par som trotsade det kalla vädret och hade "mysigt" fika ute vid vattnet.

Duckula var såklart med och det var också hjärtat från Cecilia samt turelefanten från mamma som var med på A-Vs förlossning.
 

Det var ett riktigt tråkväder med regnskurar och gråa moln men när vi kom in i Falu kommun och kunde se bort mot Falun Centrum sprack det plötsligt upp som om någon skurit bort allt det gråa och tråkiga från himlen.
 

Vi kom fram till Falun runt kl 12.30 och parkerade bilen nedanför kliniken. Vi gick direkt till den fina kyrkan och skrev en bön och tände ett ljus för den lilla som just då antagligen tinades upp.
 

Sen gick vi till Waynés och köpte varsin Smoothie och försökte lugna ner oss. Båda var fortfarande fumliga och tittade mot mobilen hela tiden. Vi satt direkt bakom den plats där vi satt innan förra återförandet och det kändes som om det var igår som vi var där. Som om jag skulle få syn på oss med varsin semla om jag kollade ditåt. Men där satt bara tre turkiska män den här dagen :)

E skojade om att vi kunde se oss själva sittandes där i februari och att vi då skulle skaka på huvudet beklagande till dom. I nästa andetag sa han att om vi tittade upp mot ett annat bord skulle vi se oss sitta där med tre barn och ge oss tummen upp. Småfnittrande tittade vi oss omkring men det satt bara okända människor runt omkring oss :)

Vi gick en nervös sväng på stan och jag köpte en tröja innan det plötsligt var dags att gå till kliniken. Eftersom de inte ringt förstod vi att det måste finnas åtminstone ett litet embryo åt oss där i labbet!

   

Vilken välbekant känsla det var att kliva in i foajén, nästan som att komma hem. Vi legitimerade oss i kassan och E fick ännu en gång skriva på papper som godkänner att ett embryo får föras in i min kropp. Jag gick på toaletten pga nervositet och E satt och hoppade i stolen utanför. Efter några minuter fick vi gå vidare till väntrummet utanför labbet där de genomför återföringarna. Denna gång var vi ensamma i lokalen och vi passade på att titta i boken "ett barn blir till" precis som vi gjorde innan vi satte tillbaka A-V. Vi ville se hur en perfekt blastocyst ser ut men E hittade inte och tiden gick. Tillslut panikbläddrade han igenom boken medans jag hejjade på men just när vi skulle hitta rätt öppnade den kvinnliga läkaren dörren och sa "Varsågod!"

Vi placerade oss framför datorn och jag dog lite av nervositet innan hon äntligen sa att det första embryot klarade sig fint och att vi nu har en kvar i frysen! Hon tog upp en bild på en vacker vacker blastocyst och denna gång hade jag hjärna nog att be om att få ta en bild.

Jag passade på att fråga om AHA (assisted hatching) men det görs inte på embryon som kommer från personer i min ålder. Dessutom var skalet på detta embryo redan tunnt och bra. Eftersom jag inte blev gravid förra gången trots så bra förhållanden tror de att jag kan ha bildad antikroppar mot embryon sen graviditeten med A-V. För att förhindra att kroppen stöter bort detta fina fick jag Prednisonol utskrivet som ska sätta ner mitt imunförsvar.Läkaren tyckte att det var bra att jag äter Trombyl och skrev ut ännu mer Lutinus fastän jag sa att jag redan hade en massa på recept.

Jag frågade om kvalitén på våra små, om de tror att de är dåliga men fick till svar att för oss är det inte embryokvalitén som är problemet utan när det ska fästa. Hon sa "När man lyckas så lätt första gången med ivf är det lätt att tro att det ska gå lika smidigt andra gången, men det är svårt att bli med barn genom ivf... även om ni går igenom alla era frysta ska ni inte vara oroliga för det kan bli så ibland".

"Försök bara att vara positiva".

Sen öppnades dörren och en labbkvinna kom in. Vi fick säga våra personnummer högt och sen la jag mig i stolen. Eftersom jag fick ägglossning så tidigt denna gång (cd9) var både jag och läkaren oroliga för att slemhinnan skulle vara för tunn, men den visade sig vara 11.1 mm. "Optimal" sa läkaren. Vid kontroll av äggstockarna fick jag svar på varför jag fortfarande var så himla öm i magen. På vänster sida såg vi blåsan där ägget släppt och det var verkligen enormt! Såg ut som om jag tryckt upp en tennisboll där inne. Det gjorde riktigt ont när hon vevade runt med staven.

Hon spände fast livmodertappen och tvättade med en vätska, sprutade in babyglue och satte in en liten kateter. Efter någon minut kom labbkvinnan in med ett rör som innehöll vårt embryo. Läkaren förde in röret, släppte av blastisen och gav tillbaka verktyget till kvinnan i labbrocken. Vi väntade i ca 30 sekunder och sen dök hon upp i dörren och sa "det ser bra ut, lycka till!"

Läkaren släckte ner och det blev mörkt och tyst. Jag låg alldeles stilla och tittade spännt på skärmen när läkaren gjorde ett vul. Embryot satt där den skulle!

Denna gången fick vi se blastocysten från en helt ny vy och jag utbrast "Va den stora?" när läkaren förklarade att den stora vita på skärmen är vårt embryo. E envisas med att kalla den "lilla avlång" eftersom den är avlång på bilden men jag säger bubblan :)

Till skillnad från förra gången fick jag ligga kvar och vila någon minut i stolen vilket var skönt. Hade ingen lust att hoppa ner därifrån. Jag höll Es hand och hade den andra på magen. Vi tittade på stillbilden på skärmen och försökte hålla en tår från att trilla.

När jag klätt på mig fick jag ett recept och sen visade läkaren oss till sköterskornas rum där vi fick träffa samma sköterska som vi träffade efter ET:t samt en ung ny sköterska. Det fanns inte så mycket att säga eller fråga om så efter någon minut fick vi ett gravtest och en lapp med testdatum. 23:e Mars är det dags. Helt plötsligt 13 dagar efter FET men det gör ingenting för det känns bra att slippa ha den 24:e som förra gången. Tyvärr så jobbar E helgen både den 22:a och den 23:e men det går inte att göra något åt.

Vi hämtade ytterkläderna och gick ut på gatan mot närmsta apotek. Jag hämtade ut Prednisolen och svalde en tablett så fort jag kunde. Kom på att jag inte tagit någon Lutinus efteråt och fick lite panik. Vi skyndade oss till bilen och självklart satt det en gubbe i bilen snett bredvid! Jag var tvungen att hoppa in där bak (i vår bil alltså ;) ) och dra ner byxorna och stoppa in in tablett "lite diskret", haha. Sen åkte vi hemmåt.

Vid den här tiden hade det blivit strålande väder och det tog vi som ett bra tecken. Det kändes precis som när vi åkte hemmåt efter ET:t som gav os A-V. Då var det grått och regnigt på vägen till kliniken och sen strålande sol hela vägen hem. Molnen igår var alldeles rosa och fluffiga och gjorde mig på bra humör.

Jag var så otroligt trött vid det här laget att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. För säkerhets skull körde jag första biten och båda kämpade med att hålla oss vakna. Vi lyssnade på hög musik och njöt av vädret. Jag tog tre klunkar vatten när vi satte oss i bilen i Falun och nästan på en gång blev jag superpanikkissnödig. Satt med öppna byxor och öm mage men höll ut tills vi kom till Tönnebro igen och där köpte vi även lite godis för att få en sockerkick. Vi stannade till på samma mcDonalds som vi alltid stannat på efter Falun och sen begav vi oss hemmåt.

Det blev mörkare och mörkare men fortfarande väldigt vackert ute. Vi hade en bra känsla i kroppen. Drakes "Hold on, we´re going home" spelades högt högt när vi kom in mot Sundsvall igen.

Det var så skönt att komma hem till A-V. Hon var stolt och hade kissat i pottan för första gången. Hade hittat en gammal påse med små plastbäbisar som jag lekt med när jag var liten. Hon var så fascinerad över de små. Hoppas vi kan ge henne ett syskon att gosa med i framtiden.

Tänker inte räkna ruvardagar eller leta symptom längre för det tar så mycket psykiskt på kroppen. Känner inte så mycket heller för den delen. Är mycket lugnare nu, iallafall inbillar jag mig det. Vi är beredda att kämpa om vi måste och får E´s lillasyster barn innan vi är gravida är det fine. Vi ger inte upp för det måste gå tillslut, gärna på det här försöket såklart ;) Det känns bra att jag fått nya mediciner så att vi känner att det händer något.

Snälla bubblan stanna kvar <3!