Jag känner mig fortfarande ungefär helt som vanligt och kan inte bestämma mig för om det är skönt eller om det är jobbigt. Hade det varit exakt som sist hade jag nojjat över det men avsaknad av symptom känns inte heller riktigt ok.

Det kan kännas lite i magen under dagen. Som mensvärk men oftast är det äggstockarna som det sticks i. Jag känner mig uppblåst och lite småillamående pga alla tankar som snurrar. Brösten är som vanligt med småstick i sidorna ibland. Förutom detta är det svårt att komma ihåg att jag ruvar. Försöker att inte jämföra med hur jag mådde efter ET eftersom kroppen var helt hormonbombad då. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det borde göra ont i brösten... Dom här jävla brösten.

Det har blivit så mycket svårare att känna mig hoppfull och jag är orolig att alla våra frysta små embryon ska gå åt. Då får vi aldrig veta hur A-Vs tvilling skulle se ut och det känns liksom taskigt om vi förbrukar perfekta små påbörjade liv pga att min livmoder inte fattar galoppen.

Kan man vara gravid fastän man inte direkt känner av några symptom? Känns det mindre andra gången?? Jag känner mig som vanligt fastän jag faktiskt befinner mig i ett ovanligt tillstånd.

E försöker påminna mig om läkarens ord hela tiden. "Försök vara optimistiska"... lätt för honom att säga tycker jag.